United States or Saint Martin ? Vote for the TOP Country of the Week !
Händerna sträckte jag opp mot himlen och fattade sedan Stafven och tågade af; barnhopen på kälke bakom mig Drog jag och gick gråhårig från socken till socken och tiggde.
Till hvila går naturen, alltmer förbreder Den tysta skuggan sitt täcke öfver jorden; I hvarje blomma sväller en stilla brudsäng; Ensam försmäktar blott jag. Ren fladdrar seglet, jullen är lossad ren. I styret fattar ynglingens säkra hand, Och skön och rodnande i stäfven Sitter vid åran en landtlig tärna.
Med tröst vill jag mot döden se, Jag vet, att min förlossare Han lefver och skall lefva; Han skall mig lifvet återge, Hvi skulle jag väl bäfva? N:o 167. Påskpsalm. Ho vill mer för döden bäfva Som för en allsvåldig makt? Kristus lefver och skall lefva, Han har döden nederlagt. Döden är ej fruktansvärd, Frukta mer för synd och värld! Öfver härjaren med grafven Hafver Kristus brutit stafven.
På en mossig häll framför hans fötter Satt en gubbe, tungt mot stafven lutad, Lik en stod, ur gråa klippan huggen. Målet tycktes han ej blott för dagens Färder nått, men för sin lefnads långa Vandring äfven; blott med möda höjde Mot den kommande han än sitt öga.
Han satt på en hög stol eller tron och utmärkte sig framför de öfriga genom sina granna kläder samt genom stafven, som han höll i sin högra hand. De beväpnade krigarne kastade sig ned framför honom, så att deras pannor vidrörde marken och gåfvo tecken åt gossarne att göra på samma sätt. Sedan lyftes de tämligen omildt upp igen och fördes fram till konungen.
Första scenen. Daniel Hjort. En knekt. DANIEL HJORT. Nå, hvarför skjuter du ej? KNEKTEN. Dum jag vore, om jag ej väntade. Så ädel vara som krut har bättre mål än luft. DANIEL HJORT. Ja, visst! KNEKTEN. Ser ni den där galejan där. Den kommer alt närmare. Snart vänder stäfven till. Då, fyr! ej förr! Ni skall få se, hur masten, skall braka ner och rorman mista knoppen.
Men se, i stridens hetta ej varsnadt förr, Sköt fram ett skepp på kufvade vågen; Förgylld var stäfven, seglen af purpurduk, Och Gauthiods vimpel sken i dess topp. Det klöf sin ban, det nalkades lugnt, men snabbt, Och snart kring Fjalar lifvades åter Af nya, sälla, eldade gästers tropp De blodiga svärdens lyktande fest.
När, böjd mot stafven i min matta hand, Jag ser det rum, där inga sorger agga, Då skall jag stappla nöjd till grafvens rand Som fordom mången afton till min vagga. Förgänglig var då den sälla lott, Mig brydde; Lik vårdagsfläkten den smekte blott Och flydde. Ack, ljuft jag drömde, Jag mig förglömde; Men snart kom den, som min glädje gömde I grafven.
Därför höll hon sig helst till det gamla och föreställde sig Gud som en gammal man, stapplande fram i sin himmel med staf i hand och stödjande sig så hårdt på stafven, att dess brodd ofta trängde genom emaljgolfvet och lämnade efter sig små hål, genom hvilka en och annan glimt af himmelens härlighet strålade ned till jordens mörker.
Sade och fattade stafven, beredd att tåga till herrgåln. Honom hejdade dock den ärlige Petrus och sade: "Aron, det höfves ej dig att sjuttioårig i mörkret Tåga till fots från min gård, då jag än bar hästar i stugan; Tungt det vore för dig, men för mig en nesa i socknen. Därför åker du bäst, då min son med vigare fötter Skyndar på drifvan sin färd och skidorna tyglar i farten."