United States or French Southern Territories ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men han gick sin egen stig, Bar sitt hufvud själf för sig, Kunde under ingen vara, Fick ock därför egen skara. Nu så hör, hur han såg ut: Klädd han gick i grå syrtut, Den var sydd på hemloft-skullen. Och af egna får var ullen. Öfverst på hans hjässa satt, Sliten blank, hans faders hatt, Ärfd vid Villmanstrand på näset, Där hans farfar bet i gräset.
När han någon gång gick genom verkstaden, smög han sig fram, drog åt sig rocken, drog åt sig armarna, hälsade överdrivet artigt åt höger och vänster. Det var icke alltid, hans hälsning besvarades. Och värre än den rent fysiska rädslan, var känslan av ensamhet. Han hade ärvt Bromsens ensamhet, hatet, föraktet. Han bar inga fladdrande kattsvansar, ingen sliten peruk, ingen smutsig kalott.
Och hon stod länge tyst och betraktade snöflingorna, som segnade ned stora och våta och gjorde taken och fönsterblecken vita och mörkret vitt. Tomas satt vid pianot och fingrade oupphörligt på en och samma tangent. Han trodde sig höra, att den hade en mjukare och mindre sliten ton än de andra. Slutligen tröttnade han, och det blev tyst. Modern gick igenom rummet.
Eberhard Roth var en riddare av studielampan, han var sliten, kantstött och smutsgrå, hans hår hade fallit, och skägget, som fått växa ut först på gamla dagar, var fruktansvärt strävt och ovårdat. Han drack endast vatten och åt utan att se maten, utan att lukta på den, utan att smaka. En verklig asket.
En bekant författare, som vågade uppträda till Svenska Folkets försvar och skjuta skulden till den »obetydliga förseelsen» på museets vaktmästare, blev sliten i stycken. »En obetydlig förseelse! En obetydlig förseelse! Ha! Men då blev fan lös. När Dagbladet nämligen fick höra, att någon annan vågade ropa på polis, blev det alldeles utom sig. Stockholm var uppfyllt av skräck.
Där han så, af egna känslor sliten, Står i osäll tvekan, själf sitt offer, Ser han dagen fly och kvällen sakta Öfver jorden höja purpurvingen; Och emellan sina pulsars svallning Hör han som ur fjärran röster tala, Tysta, svaga, brutna anderöster: "Dmitri, se, naturens hvila stundar, Lugnets, sömnens, glömskans blida välde.
Nu var hans fosterland i kamp och strid, Och gammal själf han var. Af härar omhvärfd, sliten som ett rof Emellan vän och ovän växelvis, Fick han hvar stund för segrarens behof Ge frid och lugn till pris. Att värna rätt, förmedla bördors last Han som en helig plikt sig föresatt, Och därför var hans dag ock utan rast Och utan sömn hans natt.
Hava hans gärningar visat något sådant? Äro icke fastmer mina ord milda mot den som vandrar redligt? Men nu sedan en tid uppreser sig mitt folk såsom en fiende. I sliten manteln bort ifrån kläderna på människor som trygga gå sin väg fram och ej vilja veta av strid. Mitt folks kvinnor driven I ut från de hem där de hade sin lust; deras barn beröven I för alltid den berömmelse de hade av mig.
Och till på köpet måste han övervaka Sörman, se till att den tjuvstrykern icke strök beck på fingrarna i uppbördstider. Det var ett tröstlöst tungt, ett uppslitande, förslitande arbete. J. A. Broms hade varit en ståtlig karl, en karl med stursk näsa och präktig hållning. Han blev till sist tunn och urholkad, sliten och tom som ett av sina kattskinn.
Han hade icke träffat Hall på Gustav Adolfs torg, och han förstod att det var ute med honom. Hur var det möjligt, att han hade kunnat låta det gå så, som det hade gått? Det var omöjligt att fatta, och nu var det för sent att grubbla över det. Benen ville knappast bära honom längre. Han kände sig utnött, sliten, kasserad. Dessutom var han hungrig, och middagen väntade honom hemma hos föräldrarna.