Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 oktober 2025
Innan tågets sista led hade lämnat Krysanteus' hus, stördes det av något, som var och en måste anse för ett dåligt förebud. Den svagsinte Klemens visade sig i ett av fönstren. Han hade efter det hedniska sättet kransat sig, högtiden till ära.
Än några ögonblick av självmedvetet liv, varunder inbillningskraften framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han hade försänkts i den dödlika dvalan än en tanke, en bitter och förfärlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke på medtävlarnes anslag, på gift och dvaldrycker och det sista tecknet av liv var försvunnet.
Det var under den natten som den avgrundstanken uppstod i den gamlas hjärna, att det icke var gott att de unga männen voro allena och hon annonserade! Åtta dagar efter den sista ledsamma kvällen hade det lilla samhället undergått revolution.
Hon hade »öfverfallit öfverhetsperson», slagits och Gud vet inte allt hvad. För tio år tillbaka hade direktrisen tagit henne, samma dag hon uttjent sitt sista straff vid femtio års ålder. Och under dessa tio år hade hon varit exemplarisk.
Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser förvandlat konstnärn i folkets ögon från en vanlig hantverkare till en det skönas präst, ingiven av Apollon, helig som sådan. Men Hellas' konst hade gått under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu förde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna anspråk, för vad de verkligen voro: hantverkare stenhuggare och färgstrykare.
Han såg filosofen timmen före hans död i fängelset, omgiven av sanningssökande unga vänner, som kommit för att höra och uppfylla sin älskade lärares sista önskningar och omgiva honom i hans dödsstund; men vilkas klagan och tårar hämmas genom hans egen lugna, lyckliga stämning och giva rum för en aningsfull känsla av en närvarande högre värld, en obeskrivlig blandning av fröjd och smärta, en till döden bedrövad segerviss och segerglad hänförelse.
Nyfiket började han betrakta hammaren, under det han lät dörren stå öppen så att vårsolen föll in som om det tömdes hela ämbar med ljus över det svarta golvet. Detta var således Nilenius’ sista hälsning till David, här höll han i händerna arvet från fäderna! Han strök sakta med fingrarna över den krossade, taggiga kanten av själva slaget på hammaren.
Under svag-is-tiden bedrev han ett riktigt småpojksfiske vid åstranden och hans hjälterykte tog icke ens skada av vissa pysars påstående, att den ädelmodige räddaren först knuffat i dem. Ej heller vunno de illasinnade tilltro, som förfäktade att han antänt ett träruckel för att få tillfälle att i sista stund släpa ut en gammal lemmalytt käring.
Det var från honom från Förste Konsuln själv. Blott ett par ord skrivna i all hast från Martigny den 28 Floréal dagen innan han själv med arrière-gardet ämnade börja övergången av stora St. Bernard. Det var lidelsefullt, patetiskt, orimligt och oberättigat dristigt. Han anförde inga skäl, ingen ursäkt, för det han så våldsamt, så hänsynslöst trängde in i hennes liv och rättslöst pockade på hennes unga, jungfruliga kärlek. Det fanns ingen sentimental ömhet, intet förälskat smicker i detta brev; det var en man, som vid början av sitt livs djärvaste vågspel tillkastade den kvinna, han redan i sin tanke ägde och icke för något pris ville mista, ett ord till farväl, en hotelse och ett löfte. Det såg ut, som om han länge tvekat att skriva detta brev, men som om han i sista minuten, överväldigad av svartsjuk fruktan, av ögonblickets och farans exalterade stämning, kastat bort alla betänkligheter och låtit sin häftiga känsla tala.
Droskan stannade utanför ett par höga grindar med förgyllda spetsar, nästan likadana som kaserngrindarna. Han kände sig genast mera hemmastadd. Han till och med erfor en förnimmelse av trygghet för sin mors räkning: hon sov sin sista sömn på en kaserngård. Men det fanns ingen skyllerkur och ingen knekt, som stod på vakt och skyldrade gevär för hans far.
Dagens Ord
Andra Tittar