United States or Jordan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Liksom husfolket sommar och vinter var afton spadade askan över glöden på härden för att bevara elden, försökte han också att rädda de sista glöden i sitt hjärta genom att var kväll gömma dem under de många bittra minnena. Men då slog lågan i stället rätt upp mot himlen, och den hade fått en ännu djupare färg än kärleksrusets. Slutligen blev han nästan beständigt liggande i en slö dvala.
Och så tågade man opp till professorns, under fiolens gnissel och bergskottens knallar. Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga blickar omkring sig för att spana efter den förlorade sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste pastorn släpa henne med näsan på ryggen.
Jag gick ut i trädgården, och i tanke att bereda honom en sista glädje han, som städse älskat blommor bröt jag en rosenknopp, den vackraste jag kunde finna, vände åter och lade den på min gosses kudde vid sidan av det öga, som ännu kunde se. Ur stånd att uthärda längre, gick jag tillbaka ut på verandan. Därute hörde jag, hur Svante kom in och satte sig vid bädden. Men jag vände mig icke om.
I Arcana Coelestia förklarades gåtorna från dessa sista två år, och det med en så mäktig detaljtrohet, att jag, ett barn av det berömda nittonde århundradets senare del, därifrån hämtat en orubblig övertygelse om att helvetet finnes till, men här på jorden, och att jag nyligen genomgått det.
Sanningen kommer att blomma fram i hans själ som en vit, oberörd lotus; till dess han vid Krischnas sida, i gudomligt passiv tolerans, endast gör de sista heliga tecknen i det Nirvana som han drömt om från sin ungdom. Tänk att träffa dig här i Köpenhamn! sade Hompa. Det var fan så roligt. Det är djävligt längesen, va? Det är visst sju år sen. Du är dig lik. Ja, vaffan tycker du, va!
När solen redan en stund varit uppe, skrev jag de sista raderna. Och jag satt som bedövad. Jag samlade ihop de fullskrivna arken och lade dem i min låda, smög mig ut i rummen och lyssnade vid den dörr, innanför vilken Sven låg. Då öppnade min hustru den och såg ut. Jag vacklade emot henne och sade: »Det är färdigt.»
Våra kort bli sämre och sämre, gunås, och inom några år komma vi till tingsbordet med bara hackor." Till denna sista klagan hade den gode öfversten allt skäl.
Hittills, och däri har min styrka legat, har jag omöjligen kunnat underkasta mig att ge rätt åt andra; nu då jag är krossad av den osynliges hand försöker jag att giva mig själv orätt, och när jag rannsakar min vandel under de sista veckorna gripes jag av fruktan. Samvetet avkläder mig utan barmhärtighet. Jag hade syndat av övermod, hybris , den enda last, som gudarna icke förlåta.
Jag har förlorat min olycklige Filippos. Perikles satte med egen hand dödskransen på den siste av sina söner, sedan den ene efter den andre blivit bortryckt av pestsmittan. Jag har som han sett mitt sista hopp skördat, utan att hava knotat mot himmelen. Det höves en man att bära sitt öde. Och vad min dotter vidkommer, så må hon följa dig på den väg, som du för henne utstakat.
Han sökte efter det och fann det i en ficka. Det var tillskrynklat och han slätade ut det, läste de sista raderna åter och åter. Det var alltså askar. Så mycket hade han fått ur farmor. Vad slags askar kunde det vara? Kanske från en guldsmed. Smycken? En ring kanske. Eller en kråsnål. Kanske båda delarna. Askar, hade farmor sagt. Hur många? En kråsnål. En ring. Vilket skulle han helst vilja ha?