Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 juli 2025
En annan gång, i parken, djupt inne i skuggan under de höga träden, stannar en officer på en häst. Han »gör honnör» för tant, håller in hästen, tilltalar tant och frågar gossen hvad han heter. Han svarar som sanningen är, ehuru något blyg. Det mörka ansigtet ser på honom med goda ögon och han hör ett djupt, dånande skratt. Derpå försvinner ryttaren. Det var kronprinsen!
Man hade rätt att befalla. Man var någonting. Man var någon . Man kunde husera i stan som man ville. När man kom till häst på gatan eller i bulevardens ridbana, vände sig mänskor om och såg på en beundrande. Nej, officer ville han inte bli. Det var ej på detta enkla sätt genom att gå omkring i uniform han ville skaffa sig anseende och makt.
Ja, vad är det med honom? Säg, ä dä fint å va direktör? Det beror på. Finare än å va officer? Hans far var vid gott humör och svarade fördenskull: Är du alldeles förbannad! Varför frågar du det för resten? För ingenting. Han gjorde några slag fram och tillbaka på golvet. Slutligen frågade han: Va hetter han? Davidson. Han hör till judarna Davidson i Norrköping. Jaså. Varför frågar du det?
Slutligen sade han, i en pinsam förnimmelse av att ursäkten ej skulle gälla: Ja, men jag tänker inte ge bort pengar till Nationalmuseum. Hon ryckte på axlarna: Asch, du ska bli officer. Gång på gång kom hon tillbaka till detta: han måste bli officer, hon ville se honom i uniform, annars så Till sist svarade han med ett: Vi får väl se Det får vi visst inte! Vi ska se! Och så kysstes de.
Men Gunnar Petréus var deras Benjamin. När han kommit så långt i världen, att hans framtid skulle dryftas i familjerådet, hade det beslutats, att man hade råd till en lyxfågel. Gunnar skulle få bli vad han ville. Och Gunnar ville bli officer. Förslaget tilltalade bröderna. På den tiden stod officeren högst på den sociala rangskalan.
Men ja känner, att ja inte vill bli officer. Jaså, du känner det? Här stack faderns ironi åter fram. Man kunde aldrig tala allvar med honom. Han hånlog åt allt. Nå, det var det förståndigaste ja hört dig säga på långa tider. Stellan stannade tvärt och såg på honom i häpen stumhet. Ja, du ser på mig! Officersbanan är nog bra så länge man är ung och tanklös.
En grant utstyrd herretjänare frågade om högvördige pastorn kunde mottaga några resande, som ville besöka honom. Hustru Anna väckte sin man i sovkammaren. Strax därpå öppnades dörren för en ung fröken, åtföljd av en officer och en liten halvvuxen tjänarinna.
Särskilt fick han en oväntad bundsförvant i Percy Anderzén, som funderade på att bli officer på artilleriet, om de nu skulle ta emot honom, eftersom hans far bara var specerihandlande i staden. Percy Anderzén ansåg det ridderligt och gentlemannamässigt handlat av Stellan. Men allt som timmarna gingo, fylldes Stellan av en känsla av osäkerhet.
Också för honom själv betecknade frisyren ett evigt farväl till ett för alltid förflutet: mittbenans raserande betydde ingenting mindre än ett avskedstagande till hans barndoms dröm och längtan: att en gång i tiden bli löjtnant. Vad han skulle företaga sig, när han om några år tagit studentexamen visste han ännu inte. Men ett hade han klart för sig: officer skulle han aldrig bli.
När biffsteken slutats, fortfor han för sig själv: Minsann, för tusan fan, det är just som jag. Vad är par exemple jag för en? Inte soldat. Inte officer. Inte sämre folk, och inte riktigt bättre heller. Låt mig se djävulen tag hit porter! Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar, spottade djupt in i vänstra salongshörnet, och betalade sin frukost.
Dagens Ord
Andra Tittar