United States or Heard Island and McDonald Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Byggnaden var nära sin fulländning och glänste med praktfulla pelarrader i solens sken. Arbetet hade i dag varit plågsamt till följd av den tryckande värmen. Och i dag var det på samma gång den strängaste av alla uppsyningsmän, som vakat över det. Denne man var icke hedning, utan kristian, men kristian av den homousianska bekännelsen.
Ändteligen, då han redan var nära ugnsdörren och tyckte sig svedas af hetta, öfvervann han sin förlamning och gjorde ett räddningsförsök med så stor ansträngning, att han i verklig och kroppslig måtto for upp ur sin säng och blef stående midt på sitt kammargolf. "Tviskinn och brända bullor!" ropade han öfverljudt, "vill du steka mig lefvande, sprakved?"
Han satt alldeles stel och åt sin bakelse. Tycker du om din bakelse? frågade Rose. Han nickade svagt gillande. Ja tycker väldigt mycke om min, sade hon. Det blev tyst, en lång tystnad. Slutligen frågade Rose: Vill du ja ska spela? Han såg på henne: Spela va? Piano, naturligtvis. Han blev nära nog stel av skräck: Nä, nä, nä, gör dä inte Men hon hade redan lämnat bordet.
"Nu ska vi följas åt ut i kryddgår'n och dricka kaffe där", fortfor hon. Kristina tog kaffekokaren, sedan hon delat ut det öfriga kaffegrejet till barnen att bära. Och så tågade de ut till gungbrädan, som stod under den blommande rönnen nära stugknuten och de två små kryddgårdslanden. Mannen drack kaffe och doppade hembakadt bröd.
Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn. Ja, biden ock I tåligt, och styrken edra hjärtan; ty Herrens tillkommelse är nära. Sucken icke mot varandra, mina bröder, på det att I icke mån bliva dömda. Se, domaren står för dörren.
Ett enda bref hade modern mottagit från William under sommarens lopp. Deri underrättades hon på fyra rader att han var i Lysekil och ämnade stanna der någon tid. På nära två månader hade han sedan icke låtit höra af sig; hon visste icke ens hvar han fans, och hans tystnad började oroa henne.
Stöta bort eller draga till sig, det låg henne lika nära, ty båda delarne var att handla. Resignation, med händerna i skötet, var det enda som var henne främmande. Hon ringde på den lilla tamburen och det var Alma sjelf som öppnade. »Vill du komma till mig ett ögonblick?» Det var nästan mörkt derinne men det »ja», som följde på frågan hade tonfallet af en glad häpnad. »Kom strax då.
Lär dig av mig att undfly kvinnorna, Valdemar, svarade Magnus med ett stelt leende och en bugning för den ädla fränkan. De känna bara en lag: kärleksbalken. Vi män ha tusen. Valdemars hår var i oordning och hans ärm uppriven till halva sin längd. Han talade med svindlande brådska, nära att falla i både skratt och gråt ibland mjukt och bedjande, ibland hotande. Han ville att alla skulle höra på.
Jag gick in i hennes idéer och sade, att hon nu snart hade slut på allt arbete, så att hon ju bara hade helt litet qvar till i morgon, bara hon nu skulle sofva litet först. "Ja, men vet Helena, jag har så ofta, när jag lagt mig om qvällen, tyckt att allt skulle vara nära bortgjordt, men när jag vaknat om morgonen, då hade åter så rysligt mycket arbete vuxit upp under natten. Jag törs ej sofva".
Olika känslor stridde inom henne: sårad stolthet, vrede, sorg, skam och slutligen farhågan att hennes tjusningskraft för alltid gått förlorad. Och alla dessa olika känslor förenade sig i en enda stor beklämning. Hon var nära att kväfvas. Då paren i flygande fart ilade förbi henne, blef hon plötsligt så kraftlös att hon fruktade att falla omkull. Bredvid fruarna fans en ledig stol.