Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 september 2025
Ögat faller på moderns byrå, der Linné sitter i gips med en blomma i handen. Der låg en enda fördel, som denna bottenlösa olycka skulle medföra: han skulle få ringen. Han såg den på sin hand. Det är ett minne af min mor, skulle han kunna säga, och han skulle gråta vid minnet, men han kunde icke underlåta att tycka, det var fint med en guldring. Fy! Hvem tänkte den låga tanken vid moderns dödsbädd?
Doktorn och frun sågo på hvarandra, den unga flickan märkte icke moderns förbluffade och missnöjda min, lika litet som den unge läkarens sympatiska blickar, hvilka dock kontrasterade mot det satiriska draget kring hans mun.
Inom ett ögonblick somnade det vid moderns varma, fulla barm, mätt af den föda hon så rikligt kunde gifva det, ehuru den delades med den lille två månader gamle dernere i vaggan. Den unga hustrun satt der tills ögonen, ännu svullna af gråt, slöto sig och hufvudet sjönk bakut mot väggen.
Sjelf hade han aldrig tänkt sig en sådan möjlighet; men förr moderns altruistiska sjelfbevarelseinstinkt hade faran förefunnits och derför hade hon legat kvar på sin post som en trogen hund, vaktande sin herres egendom. Trista dagar hade det varit, dessa sommardagar, utan annan glädje än arbetets.
Men medan jag gick framåt, kom jag plötsligt att vända mig om, och då såg jag min hustrus vita hatt och lätta blommiga klänning skymta mellan jasminbuskarna. I samma ögonblick hörde jag ett gällt anskri från Sven. Leende gick jag tillbaka, och jag såg gossen i en paroxysm av ömhet hänga kring moderns hals. Jag ropade åt dem, men lille-bror släppte icke sitt tag.
Värst att han också blef trött själf, då han för sin del sparat på både vattvälling, getmjölk och de brödstycken de efter moderns död fått af beskedligt folk, så trött att benen nu veko sig undan honom, och småsystrarna på kälken tycktes honom tunga som timmerklampar. Han såg af alla märken, att mera snö skulle komma.
Han rynkade pannan som af missnöje, och då han kilade ut genom dörren, knöt han näfven med passionerad kraft och upprepade sakta moderns ord, endast med mer eftertryck och innerlighet: »ja, ja, vi ska be Gud att hin tar patron!» Men Peltonen, som derute gick till sitt arbete, blickade än en gång med en tacksam blick tillbaka till det lilla huset.
Han sprang själf först ett par gånger öfver isen och hånade Johan, som var en så rädd stackare, att han inte tordes. Isen hade knakat duktigt vid kamratens försök, hvarför Johan tvekade till en början. Moderns ord ljödo ock för hans öron och samvete, men till sist skulle han ändå visa, att han inte var rädd, tog en väldig sats och slog kana tvärs öfver ån.
Han gick numera upp till Kerstin varje eftermiddag och bad henne tala om moderns sjukdom, död och begravning. Och när hon slutat läste hon salig fruns älsklingspsalm, den hon brukat läsa, då hon fått visshet om att hon skulle dö. Han började också taga för vana att varje eftermiddag gå ut till hennes grav.
Der låg i sjelfva det sätt, på hvilket han talade om William, något som med ens eröfrade moderns hjerta. »Är han lika sluten mot er som mot mot andra?» afbröt hon sig. »Han är visst sluten mot alla.» Inom sig skakades modern af en nervös ifver. Om hon kunde vinna denna menniska var det som att få en sidodörr öppen till sonens egen verld, som han tycktes hålla så omsorgsfullt tillsluten för henne.
Dagens Ord
Andra Tittar