Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 september 2025
Det gör mig så ondt, att jag skall vara så onaturligt hård på samma gång jag är så ohjälpligt vek. Det gör, att jag måste lida själf och komma andra att lida. Men det enda, som kan sammansmälta dessa så stridiga element är tro . Och jag har ingen tro på Ivar Mörcke. Gent emot kvinnor har han intet samvete. Och trots allt håller jag så mycket af honom.
Så skref hon sin dikt Till Ivar Mörcke och sände den till en tidskrift, som offentliggjorde den under hennes namn. Det var en lofsång öfver hans lifsverk, ett svärdshugg mot hans belackare, en entusiastisk hyllning åt hans snille. Den slutade så: Jag kan vittna: mången gnista flög från svärdet, som du svingat mot det hvardagsgrå och trista på vår diktnings firmament.
När jag talar med Ivar Mörcke kommer jag visserligen ihåg, att jag ser gammal ut och bör vara gammal, men det, att han är fem år äldre, gör i alla fall, att jag icke behöfver spela hvarken ungdom eller gammal mamma. Jag är helt enkelt en kvinna på trettioåtta och han en man på fyrtiotre.
Det är en stor, lugn lycka, som fyller mitt bröst. Det är vissheten om, att min person i sig själf icke är frånstötande och obehaglig, trots allt. Den kvinna, som Ivar Mörcke funnit tilldragande, kan lefva på minnet hela sitt återstående lif. Glädjen öfver hvad han gaf, skall göra mig till en älsklig gammal kvinna, skall lysa som ett inre sken under skrynkliga drag.
Denne gamle herre hade varit en stor damernas gunstling, men han var en fint bildad man och skröt aldrig med sina framgångar. En dag berättade Ivar Mörcke honom under den franska konversationstimmen om sin präktige vän, den gamle öfverliggaren, som berömde sig af, att alla kvinnor blefvo betagna i honom. Du kan hälsa den herrn från mig, att han är en stor narr! sade öfversten.
Han kan förstå allt som är mänskligt. För honom finns icke ondt och godt på bestämda hyllor med bestämda etiketter. För honom finns det orsak och verkan smärta, jubel, tillgifvenhet, brott och agg, mångfald, skiftningar, människor, lif Åh, att vara en obetydlighet, som han liknöjdt skall gå förbi! I går var Ivar Mörcke åter här. Jag hade varit dum och gladt mig åt hans besök.
Och när det så blir, då skall du se, Ivar Mörcke, att jag verkligen kan vara något för dig. Jag är led vid lifvet. Jag längtar efter honom, och jag ser i honom jämte den store mannen en narr. Jag sörjer öfver att vara kvinna. En kvinna kan aldrig bli första-rangs konstnär. Så säger man. Det är väl så. Jag skulle vilja ha ro. Ensamhet. Jag ville vara död. Nirvana den stora lyckan.
Min förtviflan när jag kom in! Lampan tycktes ha mist sitt sken. Knut Herman stod ensam i detta rum, som nu tycktes mig naket som ett fängelses väggar, ödsligt som en lifdömds tankar. Hvad han var nervös! anmärkte Knut Herman, som just därför icke fått tillfälle att gå. Så kunde jag icke förställa mig längre: Åh, herre Gud, jag hade velat tala med Ivar Mörcke.
Det var i går jag såg Ivar Mörcke för första gången. Hela morgonen var en flygande brådska. Jag möblerade om mitt rum och sökte göra det hemtrefligt, sprang ut och köpte rosor, ordnade allting så, att det skulle se inbjudande ut, placerade stolarna så, att min gäst skulle få sitta i full belysning, jag själf däremot i skuggan.
I hufvudstaden träffade jag Knut Herman, som berättade, att Ivar Mörcke icke rest på morgonen, som tidningarna uppgifvit, utan skulle resa nästa morgon med snälltåget söderut. Han menade, att Ivar Mörcke och jag nog skulle träffas vid centralstationen, eftersom mitt tåg gick en half timme senare än hans, och damer alltid komma för tidigt till tåg.
Dagens Ord
Andra Tittar