United States or French Polynesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Lammet hade icke alltid "stått" stilla såsom nu och låtit dessa 144,000 endast vara sysselsatta med att lära sig att sjunga sånger, utan hade ledt dem till skarpa "klippningar," ja, ofta bragt dem nära bödelsbänken. Många sjunga: "Jag vill följa lammet, hvart det går," utan att öfvertänka, hvad de sjunga.
Både Ante och Maglena hade uppmanat honom att sätta sig ned på den. Men Månke sade att han var karl till att gå. Saken var den att ufven hade börjat tuta så otäckt i Svartberget, som gick som en vägg neremot sjön. Och så var det ledt med det otröjsamma norrskenet. Månke han tyckte att på kälken var han allt för långt borta från folk, d. v. s. de två äldre syskonen.
"Dom kan nog kanske inte släppa af dej, syskonen dina?" Per-Erik spottade för sej och glodde med stora ögon bort emot spiselden. "Jag vet int hvad jag ska säga. De skulle nog vara ledt för dom till att int ha nå'n te ängslas för och hålla efter, nu sen småstinterna vardt kvarhållen hos jägmästarns." Hustrun kom till.
Det skulle vara annat det än att gå öfver en is, som lyste svart, och blänkte som om man gett sig ut i öppna sjön, samt ha öfver hufvet på sej ett norrsken, som var ledt och ängslande, med röda och gula och blå lågor högt opp på himmelen. En kunde rent tro att det skulle bli domens dag och att allt som fanns, bå jord och måne och stjärnor skulle brinna opp.
Det går bra! CECILE. Nåväl? FRUN. Nåväl, tvärtom! han har drifvit gäck med oss båda två! CECILE. Huru? FRUN. Han är förtjust öfver våra förföljelser! CECILE. Åh! FRUN. Han har ledt bort bäcken bara för att få det derhän! CECILE. Ja, men af hvad skäl? FRUN. Af det skäl att
"De fall mej farligt ledt för, att gå från gården och inte säga ett tackens ord till gammelfolke här", sade Ante och stannade när de hunnit förbi uthusen. "Men käre dej. Vi mått ju skynda oss", jämrade Maglena! "Ja, dom ta oss och int kan jag ensam reda dom från oss om dom å vill ösa i oss kannevis med kask", puttrade Månke. "Stå här ändå en aldrig så liten stund", sade Ante med skälfvande röst.
Sof, oroliga hjärta, sof, Glöm, hvad världen har ljuft och ledt! Intet hopp din frid förstöre, Inga drömmar din hvila! Hvarför ser du mot dagen än? Säg, hvad väntar du mer af den? För de djupa sår kanhända Någon helande blomma? Arma hjärta, slut ögat till! Dagens rosor du pröfvat nog; Blott i sömnens dunkla lustgård Gror den stängel, dig läker.
En liten handel med tjära och pottaska gaf honom hans bärgning och äfven, efter hvad han själf älskade att påstå, otroligt mycket arbete; men då den afkastning af suckar och strapatser, som han möjligtvis kunde pressa ur denna sin obetydliga handel, i alla fall varit för otillräcklig för hans dagliga behof, hade en vänlig instinkt ledt eller, rättare sagdt, tvungit honom att söka en fyllnad för det bristande genom att uträtta andras angelägenheter.
Såg Ante ut så där, och lät han så underlig och gråtfärdig, så var då riktig fara å färde. Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket. "Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att hälsa? Goddag och Guds fred brukar en annars säge." Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta af häpnad.
Han satt kvar på kälken med uppdragna ben, så slut att han knappt orkade följa med Antes utläggning af de faror de undgått. Efter denna försäkran sjönk Månke åter tillbaka i sitt slöhetstillstånd. "Ja, nog var jag rädd", medgaf Ante. "De for igenom mej huru det skulle gå er och Gullspira, och hvad de skulle bli åf mej om dom, som stod där och grina så ledt, hade varsnat mej."