Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 juli 2025
Hans blick var vild, hans händer hårdt sammanknutna. Han var som ett vanmäktigt barn inför de hvites höfding, som egde blixten och åskan. Wainahée satt vid hans fot, hon vågade icke tala, ty höfdingens sorg var som elden i etoa trädets bark; men sakta smekte hennes hand hans nedböjda hufvud. Slutligen kunde hon ej längre se hans sorg.
Lifvet var alltid sig likt här hemma på gården, antingen det nu var vinter eller sommar, och präriens vilda höfding längtade efter något annat än det enahanda, som alltid var. »Den smygande katten» var bara en liten flicka, som hette Elsa och kände sig som en fågelunge i bur, när vingarna börjat växa. Det ryckte i bröstets muskler, och hjärtat bultade inifrån: Jag vill ut! ut! ut! ut!
De genomströfva ön, de samla alla krigare, som ännu finnas der och på närmaste öar, och ännu engång öfverfaller den lilla hären Panu, den fremmande inkräktaren. Men den lilla hopen faller som småskogen, när orkanen far fram öfver ön, och Tongatabus höfding ligger slagen bland sina män.
Jag tyckte mig märka att äfven den ärnade sig att säga något, och verkligen hördes nu en stark manlig stämma yttra: "min broder, du hafver omtalat en saga om ditt land och din store höfding, jag vill säga dig en om mig sjelf. Jag är en krigare af Anantukals stam, och mitt namn är Den stolte Björnen. Jag var ung, jag hade ännu icke slagit många fiender och hade ännu icke tagit mig någon hustru.
Men hans hufvud, skildt från kroppen, fäste Skarans höfding på den hvassa piken Och red flämtande med troppen dädan. Sex, af tjugu komna, redo dädan, Och af dem bar en ett sår från striden. Men på spången i den djupa skogen Kom de slagnes ålderstegne fader. Ej han trifdes, sen hans söner vandrat, I sin stuga; obeväpnad kom han För att bringa säkra råd i striden.
Tongatabus mäktige höfding irrade omkring, sårad och ensam som ett jagadt djur och nedföll slutligen dignande i ödslig skog. Men i skogens djup följde honom, utan att han det viste, ögon, som följt honom alltsedan fienden kom. På afstånd hade Wainahée följt den sårade och aldrig lemnat honom. Nu hastade hon fram, letade och fann blad, med hvilka hon förband hans sår.
Men då lät de hvites höfding åskan rulla och viggen ljunga från sin stora kanot, och palmerna föllo och krigarena föllo som rör för den mäktige, och i vanmäktigt raseri stod Tongatabus stolte höfding. Han vek icke och krigarena veko icke, men de föllo, de flesta i döden, de andra sårade, de kunde intet mot den fjerran ifrån drabbande makten.
Der voro hvita män och deras djur, det var deras ö och deras boning. Men af deras sällsynta djur försvann ett, och deras höfding vredgades. Men icke ens öns store höfding lyckades att återskaffa djuret och han sade: "Gerna ville jag återskaffa ditt djur, ty rätt är rätt, och djuret är ditt; men den, som tagit det, har lyckats dölja det äfven för mig".
RHAISTES. O blygd, en öfvermäktig skara, och för den I spetsen fiskarns vilde son! Mig söker han, Mig främst bland alla. Skynden, vänner, sluten er Omkring er härskares förtrogne! Värjom af Med mod hvart anfall! Må vi rygga steg för steg. HYLLOS. Hit med er höfding, lämnen villigt Rhaistes ut I våra händer! FOLKET. Utan svärdshugg sker det ej. Så pröfvom svärden!
Nu syntes han vakna till fullt medvetande, och som en skugga skymtade hans unga maka undan. Men krigaren vill ej längre sofva, höfdingen vill ej längre hvila; upp stiger han häftigt, fastän hans steg ännu äro osäkra. Wainahée följer på afstånd hans spår. Snart finner han några af sina spridda krigare, deras mod vaknar åter, då de återfinna sin höfding.
Dagens Ord
Andra Tittar