Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 juli 2025
Men det bedrövar mig, om det hjärtliga, goda förståndet mellan dig och mig skulle lida härav. Mor, vi hava ju så länge varit lyckliga med varandra! Vi hava från ungdomen vandrat vid varandras sida, ömsesidigt hjälpande och tröstande den ene den andre i livets svåra stunder! Aldrig har ett ont ord stört trevnaden under vårt tak... Så ha vi levat vår tid, och graven ligger nu framför oss.
Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett. Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem. Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
I söken Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är icke här. Se där är platsen där de lade honom. Men gån bort och sägen till hans lärjungar, och särskilt till Petrus: 'Han skall före eder gå till Galileen; där skolen I få se honom, såsom han bar sagt eder.» Då gingo de ut och flydde bort ifrån graven, ty bävan och bestörtning hade kommit över dem.
Tärnorna öppnade luckan, och sjungande barnröster hördes från vägen. Det var en ung kvinna, som hade somnat i Gud och bars till graven i sin vita kista. Jag visste, Valdemar, att så snart jag fick höra någon av de fromma sångerna, skulle jag bli liksom kall och död och allt, som varit mellan oss, en sådan sorg, att jag inte längre kunde stanna i den, inte en enda dag.
Särskilt var det en bland kvinnorna, som alla försökte att få se en skymt av. Var hon icke redan ett helgon, så tycktes det blida ansiktet vittna om, att hon åtminstone var nära att bli det. Alla visste, att det var den fromma Ingrid från Skenninge, som höll på att grunda ett kloster och bereda sig för en pilgrimsfärd ända till Den heliga graven.
Det blev en kort och tyst tvekamp. Valdemar drog dolken, men stack den åter i skidan. Nej, inte blod. Åtminstone en enda Folkunge skall kunna gå i graven utan att ha dräpt. Hitåt, ni arma syndare och undersåtar! Vem har orätt? Vem har rätt? Säckpipan eller flöjten, harpan eller basunen? Jag tänker, att spelmannen där ovan rätt härligt fröjdar sig åt samklangen.
Men det visste hon förut, och det brydde hon sig nu icke om. Hon hörde, hur hennes egen likkista blev igenspikad om henne. Men det skulle dröja länge till dess, och vad hon ville veta, det var bara, att kistan icke var vit, att det icke var en gammal jungfru, som svennerna buro till graven. Betydelselöst avlägset blev allt för henne utom den fråga, som viskade ur vart pulsslag.
Där läste jag detta: Jag har så många gånger talat om att dö, men en gång skall det ju ske. Den, som först finner detta papper, skall visa det för den eller dem, som skola sköta om min begravning. O Gud, när jag skriver ned detta ord vore jag så nära graven, som ordet är papperet.
Johnsson hade under sitt sjuttioåriga liv varit utsatt för en otalig mängd vedervärdigheter. Alltifrån den stund, då han som tjuguårig yngling fått hut och stryk, emedan han dristat sig krama om nådig fröken Jullan, det söta lilla aset, till den dystra stund i månaden november, då han förvägrades att följa sin älskade herre till graven, hade hans liv varit oändligt rikt på förargelse och sprit.
Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna. Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.
Dagens Ord
Andra Tittar