Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 september 2025
Om nordens skönhet var hans sång, Hur glad dess himmel är, Hur dagen glömmer, natten lång, Att gå till hvila där; Hur skuggan där är djup och rik Inunder björk och al, Hur guldbestrålad hvarje vik Och hvarje bölja sval. Hur ljuft, oändligt ljuft, det är Att äga där en vän, Hur troheten är hemfödd där Och längtar dit igen.
Man ser ett anlete, en röst man hör, Och fängslas, glädes, vet ej själf hvarför. Det fanns vid Cronstedts skara förr en man, Ännu i minnet kär för mig att skåda; Jag var ren veteran, en yngling han, Men samma anda bodde i oss båda. Jag glömmer mycket, glömmer lätt, men nej! Gregori Tigerstedt jag glömmer ej.
Patron tog ett papper från bordet, ett stort fullskrifvet papper, sträckte det till frun, med pennan som en syl rakt mot bröstet på henne, och sade med en sträng ton, en ton som jag inte heller glömmer så länge jag lefver: Se så, Olga, skrif nu, de här karlarne äro dina vittnen, skrif nu, säger jag dig, innan du igen börjar prata i nattmössan.
I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan någon fick besinning att tänka på annat än sig själv. Nu få vi gå till prästgården genast! befallde Floden, som i dag var mera handlingskraftig än tankeduglig.
Men det var bestämt, att det icke skulle få vara så. I stället är det jag, som har blivit en annan. Farväl, Tomas. Skall jag säga dig tack för det som har varit? Det vet jag icke. Älskar jag dig ännu? Det vågar jag icke fråga mig själv. Men jag glömmer dig aldrig, farväl! Märta. Det var allt. Tomas satt länge orörlig med brevet hopvecklat i handen. Slutligen brast han i gråt.
Vi talade ej mycket om, vad vi kände, men en afton sade min hustru: »Hur länge är det vi varit gifta?» »Varför frågar du det? Du glömmer ju aldrig data.» »Ja, men kan det vara sant, att det varit mera än tio år? Kan det vara sant att vi äro så gamla?» »Gör det dig ledsen?» svarade jag och log. Hon slöt sig intill mig och tog min arm.
"Ni glömmer, att vi föra krig i vårt eget land." "Monsieur!" skrek jag ännu högre. "Jag glömmer ingenting! Det är just det jävulusiska i hela saken, att ni för allt det där buslivet i ert eget land. Ha, Monsieur! Allt det oskyldiga blod ni spillt på det sköna Frankrikes jord ropar till himlen och Montana Screamer, det ansedda blad, som jag representerar, efter hämnd."
Och när äntligen minnet vaknade, sade jag henne, att jag glömt hennes ord, som man glömmer en febersjuks. »Jag menade, vad jag sade», fortfor hon ivrigt. »Jag tyckte det var något du ville tvinga mig till. Och så tyckte jag det var så synd om dig. Du har haft det så svårt, mycket, mycket värre än jag.
Ni glömmer, att hon älskade min far, detta må vara hennes ursäkt.
Och om även du har sådana stunder, ty du är människa, Albert, så skall jag också slippa se dig då. Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta vägen? man kan hitta på att glömma varann? De, som med olidlighet nöter sig emot varandra stundligen, de glömmer varann snarast, Albert; eller om de minns varann, så är det med plågans minne, såsom man kommer ihåg fulslag. Hu då!
Dagens Ord
Andra Tittar