United States or Guinea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hans blick trängde brännande in i den unga, bredvid honom sittande flickans ögon och obemärkt omslöt hans hand hennes. Glödande jagades bloden ur hjertat opp till hennes kinder, och dock kändes hjertat så fullt, så varmt. Men i detsamma fann en blodstråle väg till hennes läppar och hastigt lutande sig mot vattnet, lät hon den försvinna deri och ingen anade hvad som händt.
Sin arm liksom i bäfvan Kring flickans lif han slutit, Men, mot hans skuldra lutad, Hon hördes sucka sakta: "O mina barndomsminnen, O ljufva fröjder alla, Du sol i blåa rymden Med dina ljusa dagar, Du jord med gräs och blommor, O källor, floder, sjöar, Förtrogna, dyra vänner, Om jag er aldrig skådat!
Rubbad var den sköna bilden nu, Störd, förvirrad, mulen, dyster, vild; Men den ädla flickans öga log: "Sådan, unge furste", sade hon, "Skall slafvinnan på sin faders bud, Om han vill det, träda för din syn, Ej en låga väcka i ditt bröst, Men en flyktig fasas kyla blott." Och hon gick från bäckens blomsterstrand, Följde tyst en stig mot slottet hän, Under vägen ordnande sin dräkt.
Då föllo på hans panna tvenne tårar, tvenne sorgens daggpärlor, från flickans ögon, och de tycktes hava en förunderlig verkan på den sjuke, en verkan sådan som det friska aftonregnets på den i solhettan smäktande blomman.
Ja, nu kan det vara nog, avbröt gumman. Hon strök med fingerspetsarna över flickans kind. Och sade: Om han lovade mig en sak, greven, så kunde jag mest vara frestad att förlåta honom alla hans elakheter Fägnar mig, log greven, fägnar mig. Även det skulle bli mig beskärt. I Sutre. Gumman sade: Om han lovar mig att vara beskedlig mot flickstackarn. Det lovar jag, sade greven.
Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg. Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta. Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad; och hans lärjungar följde honom.
Hon var hans glädje och stolthet, medhjälparinnan i hans arbeten, tröstarinnan i hans mörka ögonblick. Han hade själv med förkärlek ägnat sig åt hennes uppfostran, och måhända var det detta, som i flickans jungfruliga själ inlade det drag av manligt allvar, som hon ägde.
Det är en gammal fästman du fått, sade en förnäm adelsjungfru, som plötsligt uppenbarade sig med sin tjänarinna på berget och hört flickans sång. Han är nog så bra som en annan; han springer icke ifrån mig, han, svarade flickan och klappade åter lekfullt den trogne vännen. Har du hört när man väntar krigsfolket hit ifrån Hangö? Nej, vad hon säger! Krigsfolket?