Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 14 maj 2025
Men att tala vid eller umgås förtroligt med en så ung, som icke förstod den äldres tankar eller språk, det gick icke. Nu skulle han det. En första maj, när Johan beräknade få gå ut med kamrater, sade fadern helt enkelt: tag nu Pelle med dig och gå till Djurgården, men se efter honom. Det fans ingen appell.
Solen sjönk den sista aftonen bakom Kastellholmens flagga, jag vandrade framåt slätten för att på Novilla säga farväl åt våren och Djurgården och ännu en gång värma mig vid minnena från den förgångna vintern. Ve!
I början vägrade den unga flickan med stora, förvånade ögon att alls taga någon befattning med hans päron, men efter en liten stund hade hon ätit upp två stycken. Tomas räckte henne vördnadsfullt sitt visitkort; det stod "Med. fil. kand." under namnet. Hon anförtrodde honom att hon hade ett ärende i en villa på Djurgården.
Här har jag gått och avskytt Hesselman och så blir han plötsligt en man som jag vill ge all min vänlighet. Men kanske beror allt detta på den allmänna olusten som sprider sig allt mer. Även till djuren. Härom morgonen gick jag som vanligt i skogen för att se till min bok. Min bok är ett träd som står på Norra Djurgården. Jag följer det under alla årstider.
Av alla årstider är våren erkänt den mest obehagliga, isynnerhet för den som bor på Djurgården och älskar ett ordnat levnadssätt. Jag flyttade dit ut i höstas, när de långa behagliga skymningarna kommo, och solen gick ned redan kl. 4,15, och jag bodde där ända till den 12:te maj, då jag flyttade in till staden.
Återstod alltså blott att dö. Han vandrade ut till Djurgården, där han åtminstone kunde få räkna på att vara ensam. Det var en klar månskenskväll och så kallt, att själva månen tycktes blekna. Träden voro betäckta med rimfrostkristaller, vilka bröto det klara månljuset, så att luften syntes uppfylld av ett ofantligt antal små ljusflingor, vilka hoppade från kvist till kvist.
Man påstod att han hade sina rendez-vouser i skogen om morgnarna. Jag brukade se honom ibland på Norra Djurgården, vid Skuggan och Fiskartorpet som man nu vill vandalisera med flottstationen, skola vi tillåta det? Lavén tog sin morgonritt härute och han gjorde sig utmärkt till häst, elegant i stil och dräkt. Oftast var han ensam. Men en morgon föll det mig in att gå på Södra Djurgården.
Den stod vid Nybroviken och föreställde en kvinna med ett litet barn på armen. Omkring det hela var rest ett plank och en afton stod jag utanför det planket. Det var en stjärnklar kväll, ungdomen åkte skridsko på Nybroviken och slädarna ack, slädarna! kilade utåt Djurgården. Källaren Flaggens fönster lyste jag tog en snöboll, kramade den hård och fast och kastade den över planket till snögruppen.
Jag kom till Manilla och tog en genväg ned genom skogen. Klockan var mellan sju och åtta. Det var en härlig morgon, tyst och stilla. Så hör jag steg och röster. Det är Lavén och en ung dam, som promenera. Vi hälsa stelt och korrekt. Dagen därpå går jag min vanliga väg på Norra Djurgården. Lavén kommer ridande.
Då han får se mig, håller han in hästen, hälsar och säger: Hör du, skulle vi inte kunna komma överens om att du alltid går på Norra Djurgården? Jag lovade. Och jag tror nästan jag har hållit mitt löfte ända tills döden gett mig rätt att bryta det. Men det gör mig ont att aldrig mera möta Albin Lavén. Sigurd P. Sigurdh.
Dagens Ord
Andra Tittar