Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 17 oktober 2025
Kompasserna hade befunnits nyjusterade och riktiga; vädret var mulet, men ingalunda disigt; själva mörkret var gynnande för fyrarnas pejling, och strömsättning fanns inte därute. Saken var alltså oförklarlig. Lotsen var känd för stor ordentlighet och brukade aldrig supa, men han hade varit litet besynnerlig dagarna förut, ty hustrun hade just då varit mycket sjuk, och han hade vakat om nätterna.
Mina kamrater brukade ringa och så fort springa om hörnet av huset. När portvakten kom ut för att se efter vad ringningen betydde skreko de alla på en gång: Farbror Teodår! Gott nytt år! Ont i dina tår! Detta skämt hade aldrig tilltalat mig, ty portvakten var en äldre man och jag var lärd att respektera ålderdomen.
Ibland ville jag, att du skulle fråga mig. Men mest var jag glad att du icke gjorde det. Vad jag led den liden, Georg! Om du kunde ana, vad jag led! Du kom och tog min hand och satte dig bredvid mig, och jag blev icke lycklig, som jag brukade. Ty jag visste ju, att jag dag för dag tänkte på, hur jag skulle kunna få dö och gå bort ifrån dig. Jag ville göra det själv, Georg.
»Det är inte det», blev svaret. »Jag vill bara gärna komma hem.» Hon såg bedjande på mig, och naturligtvis blev följden den, att hon reste. Emellertid gick Sven hemma på eftermiddagen och lekte. Men när klockan led mot den tid, då han brukade gå och lägga sig, försvann han spårlöst.
Det har varit svårt nog ibland, ty vi få både frysa och svälta, men dig vilja vi inte göra emot. Trälarna skrattade hånfullt och Folke Filbyter slog ned ögonen. Det där är gott och väl, svarade han med en smula större hast, än han annars brukade, men vad vill du mig nu? Jag vill bjuda dig vänskap och förbund. Jag har noga reda på vad som sker här i bygderna.
Mor var inte väl i grafven förr än socknemännen kommo samman för att skaffa barnen in på fattighuset, eller auktionera bort dem. Men den dagen de kommo till den fallfärdiga stugan, där de väntade att finna barnen, var den tom. Brädskjulet därinvid, där de visste att geten brukade finnas, var tomt det med.
Ofta önskade han också att jag skulle anteckna hvad vi båda varit med om och som han tyckte var värdt att komma ihåg. 'Du är mitt minne' brukade han säga; 'du är min skrifvande hand, min tänkande hjerna, mitt allt.» Hon satt tyst och det låg en stilla glädje öfver hennes drag, liksom hörde hon ännu de smekande orden i sitt öra.
När hon blef bjuden att stanna kvar till kvällen, brukade frun säga till om sju kuvert. Slutligen kom hon på det klara med saken. Jo, det var sju. Hon jublade inom sig, hon skulle vara med, det var sju, minst sju. Men så räknade hon om igen. Nej, det var åtta. Hvad skulle det betyda? Hon ville gärna fråga pigan, men tordes icke.
Hon fick reda på både den lilla råttan och fåglarna och kärret och stenkastningen. Och till sist förstodo de varandra båda två och voro endast lyckliga över, att de återfunnit varandra. Och när de riktigt talat ut, då tog mamma Sven med sig till ateniennen. Där stodo många rara saker, som Sven ibland brukade få leka med, när det var riktigt väl.
Vetenskapsakademien erhöll visserligen af enkan tillstånd att genomläsa Scheeles efterlemnade papper, men man fann deribland intet spår af något färdigt eller påbörjadt arbete. Scheele brukade nämligen utan koncept nedskrifva sina afhandlingar, hvilka utmärka sig genom stor precision, innehållsrikedom och korthet.
Dagens Ord
Andra Tittar