United States or Argentina ? Vote for the TOP Country of the Week !
RHAISTES. Ha, denna eld jag väntade; den blixt, som sköt Igenom gråa dimman ur ditt ögonpar, Jag ville se den, jag har sett den. Nu blott säg: Hur vet du, att jag talat lögn? TEKMESSA. Emedan jag, Den arma kvinnan, som du här förkrossa kan, På Xanthos strand åt Ajas födt Eurysakes. RHAISTES. Så är du den, jag anat. TEKMESSA. Du har anat rätt, Om för din konungs moder du mig hållit har.
Har djärfhet du att våga trotsa svärdets hot, Skall gisslet, långsamt brukadt, dock få makt med dig. Låt oss begynna genast, hit med spön, I män! EUBULOS. O blixt i natten, Hyllos! FOLKET. Rhaistes, se, gif akt, Din fiende är nära. DE FÖRRA. HYLLOS med en skara beväpnade. HYLLOS. Kröker du ett hår På gubbens hufvud, gäller det ditt usla lif.
Ja, för att deras hjärtan må försmälta av ångest, och för att många må falla, skall jag sända det blänkande svärdet mot alla deras portar. Ack, det är gjort likt en blixt, det är draget för att slakta! Hugg lös med all makt åt höger, måtta åt vänster, varthelst din egg kan bliva riktad. Också jag skall slå mina händer tillsammans och släcka min vrede. Jag, HERREN, har talat.
Det slog henne som en blixt. Det upplyste detta dunkel af aningar, af oklara känslor och halftänkta tankar. Det var hennes fel; hon hade gjort det af fri egen vilja. Hon hade gift sig med honom, den unge, vackre snickargesällen, för hvilken hon blifvit så allvarsamt varnad; hon hade tagit honom ändå, derför att hon på sitt vis älskade honom. Huru annorlunda var icke allt nu mot förut!
En lätt böjning på kroppen och slaget gick förbi, pang, min vänstra slog till i hans plexus solaris strax under bröstbenet, och då han med båda händerna tog sig åt mellangärdet slog den högra som en blixt mot hans underkäke. Karlen vacklade ett par steg tillbaka, föll och blev liggande. Det var också en »knock-out» min första och jag kan inte förneka, att det kändes lite underligt.
Stellan hade suttit med vitt spärrade ögon och vidöppen mun, medan Kalle dragit fram kökshandduken. Han blev sittande så länge. Det var till och med som om han inte hört sin fosterbrors skärande skrik. Det hade blivit alldeles dött inom honom. Han satt som förstenad... Men så, med ens kändes det som om en blixt slagit ned i honom. Plötsligen såg han Kalle.
Ack, det var konfirmationslöftena. Och han hade inte svarat. Han blev blodröd i ansiktet. Och samtidigt var det, som om hela hans inre lysts upp av en blixt. Han skulle inte svara! Han skulle inte avlägga löftena! Det skulle inte märkas. Och vem kunde hindra honom? Kunde någon tvinga honom att svara? Var det inte en sak mellan honom och hans Gud? Stod han till svars för någon annan än sin Gud?
DEN SKEPPSBRUTNE. Nu sjunk, o jord, till Hades djup, att Zeus ej mer Ett väsen finner att förskräcka med sin blixt, Då han den sparar nu i detta ögonblick. LEONTES. Slå upp ditt öga, yngling, och din villa se. Af hvilka fasansfulla inre syner väcks Ett raseri som detta? DEN SKEPPSBRUTNE. Krossa, krossa mig, Då du ej ger mig krafter att förkrossa allt. Ve, moder, moder, jag förmår ej rädda dig.
Stick på skotet, eller jag kapar! och kniven var framme som en blixt. I samma ögonblick satt jag med benen i vattnet, kände en stark arm fatta om min handlove, och båten reste sig igen. Skotet var oskadat, och det var räddningen. Då sade brodern med ett irriterande lugn: segla inte så hårt, Otto, och därpå: herrn ska inte vara rädd, för det här ä' ingenting.
LEONTES. Fader, stanna här! Jag går, mitt svärd skall hastigt stilla oron, skall Till saktmod återföra denna upprorstropp. LEIOKRITOS. Nej, dröj, jag går, det anstår mig att tygla själf Mitt folk. Ditt svärd kan hvila. Opålitligt är Det lugn, som svärdet tvingar fram, är lugnet likt Kring gudens blixt, det följes af fördubbladt dån.