United States or Malta ? Vote for the TOP Country of the Week !
Genom tron var det som Abraham frambar Isak såsom offer, när han blev satt på prov; ja, sin ende son frambar han såsom offer, han som hade mottagit löftena, han till vilken det hade blivit sagt: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.» Ty han tänkte på att Gud var mäktig att till och med uppväcka från de döda; från de döda fick han honom ock tillbaka, liknelsevis talat.
Andra gåvo sig av godvilligt, åter andra gingo till Hoby och krävde, träffade endast bokhållarn, som förnyade löftena. September kom med mörker, regn och kalla nätter. Ett tjog och en ströko med, jordades i två vänner av Raslingeprästen, som tröstade, predikade, gav av sina knappa förråd och utdelade nattvarden under bar himmel.
Han förnam ingen skamkänsla inför dessa förbannelser, som han slungade mot den, inför vilken han om några korta dagar skulle avlägga löftena. Han hade tvärt om förnimmelsen av att den Högste gillade honom, att han uppträdde å Hans vägnar, i en helig vredes namn. De andra pojkarna samlades i en klunga efter lektionens slut för att åter diskutera frågan. Man visste ej längre vad man skulle göra.
Icke ens när fråga är om en människas testamentsförordnande, kan någon upphäva det eller lägga något därtill, sedan det en gång har vunnit gällande kraft. Nu gåvos löftena åt Abraham, så ock åt hans »säd». Det heter icke: »och åt dem som komma av din säd», såsom när det talas om många; utan det heter, såsom när det talas om en enda: »och åt din säd», vilken är Kristus.
De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena. Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen. Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel.
Ack, det var konfirmationslöftena. Och han hade inte svarat. Han blev blodröd i ansiktet. Och samtidigt var det, som om hela hans inre lysts upp av en blixt. Han skulle inte svara! Han skulle inte avlägga löftena! Det skulle inte märkas. Och vem kunde hindra honom? Kunde någon tvinga honom att svara? Var det inte en sak mellan honom och hans Gud? Stod han till svars för någon annan än sin Gud?
Och det var också detta: han var ej riktigt säker. En lögn kunde straffas. Kanske inte nu, inte med samma. Men längre fram, en gång i tiden, plötsligen, kanske just då han var som gladast. Då skulle straffet kunna komma, förfärande, förkrossande. Man kunde ej vara säker. I denna paniska ångest tog han åter till bönen. Han bad om straffet, nu, innan lögnen uttalats, innan han avlagt löftena.
Och sen nu huru stor han är, denne åt vilken vår stamfader Abraham gav tionde av det förnämsta bytet. Medan de av Levi söner, som undfå prästämbetet, hava befallning att enligt lagen taga tionde av folket, det är av sina bröder, fastän dessa hava utgått från Abrahams länd, tog denne, som icke var av deras släkt, tionde av Abraham och välsignade honom, densamme som hade fått löftena.
Han var ju som en av månglarna i templet, en av dem, Kristus drev ut! Varför tilläts han att konfirmera? Varför lät rektorn år efter år denne hycklare förråda själar? Eller var inte detta det allvarligaste ögonblicket i ens liv? Det var fjorton dagar kvar till dess de skulle avlägga löftena, som bundo för evigheten.
Han sade sig att också aposteln Paulus själv under en lång levnad varit en otrogen och en hedning, högfärdig över sina saduceiska kunskaper. Och så hade undret inträffat, bländat honom, tvingat honom på knä. Vandringen till Damaskus hade varit hans konfirmation. Men var det inte redan för sent för honom själv? Det var inte mera än en månad till dess han skulle avlägga löftena.
Dagens Ord
Andra Tittar