United States or Poland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Konfirmationen består, som bekant, dels af konfirmationsundervisningen, dels af själfva konfirmationsakten med det offentliga förhöret samt afläggandet af konfirmationsbekännelsen och de två s. k. konfirmationslöftena. Den efter konfirmationen vanligen följande nattvardsgången är däremot en sak för sig. Prästen säger till barnen: »Älskade barn!
Det var som om han sagt farväl till sin mor, en sista gång tackat henne för allt det, hon under denna tid av ångest och lidande varit för honom. Han skulle aldrig, aldrig glömma det. Så länge han levde skulle han handla så, att han utan att blygas kunde visa sig inför hennes ansikte. Alltid! Alltid! Det var till sin Madonna, Stellan avlade konfirmationslöftena under skakande gråtattacker.
Han försökte klargöra sin egen ståndpunkt. Trodde han på en Gud? Nej! Åtminstone inte på det sätt, prästen menade. Förnekade han en Gud? Nej! Trodde han på Kristus? Ja! Älskade han honom? Nej! Åtminstone inte på det sätt, prästen menade. Trodde han på ett evigt liv? Ja! Men var detta nog för att avge konfirmationslöftena? Nej! Hade han det rätta sinnet? Nej!
Såsom han nu var, ömsom ångestfylld, ömsom trött likgiltig, kunde han inte avlägga konfirmationslöftena. Han kunde inte binda sig för ett helt liv till något sådant, med ett kallt och livlöst hjärta. Någon bedragare ville han ej bli, inte i en sak som denna. Han ville inte ljuga. Han kunde inte böja knä vid altaret. Nu, i det viktigaste ögonblicket i sitt liv, ville han ej vara falsk.
Ack, det var konfirmationslöftena. Och han hade inte svarat. Han blev blodröd i ansiktet. Och samtidigt var det, som om hela hans inre lysts upp av en blixt. Han skulle inte svara! Han skulle inte avlägga löftena! Det skulle inte märkas. Och vem kunde hindra honom? Kunde någon tvinga honom att svara? Var det inte en sak mellan honom och hans Gud? Stod han till svars för någon annan än sin Gud?
Dagens Ord
Andra Tittar