United States or Argentina ? Vote for the TOP Country of the Week !
När solen kom däröfver, Ett ögas varma strålar, Då smälte det i floder Af känslor och af tankar, Blef fritt och mätte rymder, Tillförne obekanta, Blef varmt och blef en spegel Att fatta blåa himlen Och jordens blomsterfägring Och i sitt djup förvara Det blida ögat ständigt." "Och hvems, o flicka, säg mig, Var detta blida öga?"
Och dottren kom, med tysta fjät hon nalkades sin moder Det blida ögat skymdes nu af inga tårefloder, Men hennes hand, till hälsning räckt, var kall som nattens vind, Och hvitare än fästets sky var hennes svala kind.
Särskilt var det en bland kvinnorna, som alla försökte att få se en skymt av. Var hon icke redan ett helgon, så tycktes det blida ansiktet vittna om, att hon åtminstone var nära att bli det. Alla visste, att det var den fromma Ingrid från Skenninge, som höll på att grunda ett kloster och bereda sig för en pilgrimsfärd ända till Den heliga graven.
Därpå reste hon sig hastigt och med henne de båda andra systrarna. Men nu voro de med ens återförvandlade till blida och blyga små mamseller, som nego och logo och tackade ställets värdinna för visad gästfrihet. De togo en och var i hand till farväl; dock gingo den äldsta och den yngsta med bortvända ansikten förbi generalagenten.
Tomas stod och skruvade på sig. Pastorn märkte det slutligen, och hans ansikte återtog hastigt sitt vanliga uttryck. Jag ser att du har bråttom, sade han småleende. Adjö, hälsa din far! Och han gick långsamt bort och satte sig att drömma på en av sofforna, mitt i det blida solskenet. Tomas tog vägen genom en av de gränder, som föra ned till Roslagstorg. Han var ännu förvånad.
För oss ännu hon blommar, Fast ren och skär ej mer; Höst, vinter, vår och sommar Sitt goda hon oss ger. Välsignelse af nåder, O Gud, åt henne gif, Att hon den ock förråder Mot allt, som här fått lif. Gjut saft i blad och knoppar, Gif blomstring, färg och fröjd, Låt regn i blida droppar Uppfriska dal och höjd!
En liten stimulus nu och då inom äktenskapet är af största vikt. En lugn hvardaglighet är kärlekens död. Jag hörde förvånad på henne. Denna sorgset blida och på samma gång ljufliga sinnesstämning, hvilken mina fantasier nyss alstrat hos mig, började försvinna, och jag hade svårt att ej bli förargad.
Leende strålar åter Mot mig din hulda blick som en klarnad majsol, Och på de blida kindernas värma svälla Rosor och liljor igen. Och alla löjen, alla de små kariter, Som skrämda flögo unnan den kulnes spira, Församlas åter, än kring din ljusa panna, Än kring din yppiga mun.
Kanske var han verkligen en gammal enstöring, en Metusalem i sitt långlivade släkte, som överlevat de sina och främmande för den yngre korpvärlden tillbragt åren i klipporna och lundarne vid Kefissos, ensam och sörjande, till dess han slutligen fann en ny sällskapare av ett annat släkte, fann en vän, som i mycket liknade honom själv, och till vilken han småningom drogs genom detta medkänslans band, denna blida, outrannsakliga makt, som giver varje hjärta, även det ensammaste, kyligaste och mest förtorkade, ett föremål, varpå det kan utgjuta den ömhet, varav det ännu är mäktigt.
Edvard såg på honom länge och så sade han: Mamma, får jag fråga om en sak? Ja, vad då, mitt barn, sade Edvards mamma med den vänliga blida röst, som man alltid använder, då man i en spårvagn talar till ett litet barn. Jo, mamma, får jag säga att den där herrns näsa är så röd att den ser ut som om han haft skoskav på den?! Edvards mamma åker icke vidare i spårvagn med Edvard. Hon tar en bil.