Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 21 oktober 2025
Lutad, men med kraft i armen, Ömsom yr och allvarsam, Snö i locken, eld i barmen, Så gick gamle Lode fram. Folket sade: "Fyr och flamma! Nu är gubben ung på nytt; Forna junkern är densamma, Bor i hjärtat oförbytt. Tänder i hans blickar blossen, Lyser oss till seger skön; Nu kan fan ej skrämma gossen, Sen han bedt sin moders bön."
Och omkring dem, mellan dem tassade flickorna i lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen, klädda i ljusa bomullsklädningar och med schaletter på huvet; härvarne, nymålade i regnbågsfärger, hade de medfört själva, och de sågo mera ut som om de gingo till fest än till arbete.
Leende framsteg då den raske Mattias och uppdrog Sedeltaskan af skinn, som han bar förvarad i barmen, Tog en sedel därur och köpte och delade vänligt Gult bröstsocker och uddiga nålar åt pigorna alla, Medan åt Hedda han valde därtill en glänsande hårkam.
Värdinnans ord ljödo ständigt i hennes öron. Hennes nerver skälfde, kinderna brände och barmen häfde sig våldsamt. Hon undvek att se på Nymark, men följde honom så mycket ifrigare med hela sin själ. Klockan var öfver fem. Det var tid att bege sig af. Alma steg upp och räckte till afsked handen åt torpfolket. I dörren stannade hon ännu och såg sig om.
Varför ler du åt mig? Stackars Ån, som ska vara dåre! Ån tog sig på huvet och tänkte. Då skrattade Drifva, så att barmen spratt under linet. Thore kom tillstädes och satte Drifva på sitt knä. Ån blev vit under ögonen och tog upp en sten. Då kom Grotte och rock honom i rocken, så att bakstycket gick. Ån lät stenen falla och vände sig om. Då skrattade Thore och Drifva igen.
Han grep i sin puuko och sprang fram. Ett ögonblick hejdade han sig, derpå höjde han armen och stötte till hårdt och säkert midt i barmen på Hedda, der hon halflåg i famnen på sin älskade. Och han hade träffat riktigt. Hon höjde icke en suck, hon gaf ej ett ljud. Hennes röda kinder bleknade blott, skämtet fastnade på läpparne, och lifvet flydde.
Men mellertid vid väfven, i hushållskammaren uppställd, Satt hans dotter ännu, den sjuttonåriga Hanna. Frisk satt flickan och röd som ett smultron, vuxet i skuggan, Fri i sin lediga dräkt att sköta det ljufva bestyret. Barmen i snören ej spänd, med ett maskfritt hjärta inunder, Vidgades fullt och lyftes af andedräkten i vågor, När med sin blottade arm hon slängde den rörliga spolen.
På sitt späda barn, till barmen slutet, Höll sin blick orörligt fästad kvinnan; Mannen såg mot spången oupphörligt, Längtande att där sin broder varsna. Ej ett ord blef taladt; endast syrsan Skrek i höet, och i skogssjön anden, Och nå'n gång i modersfamnen barnet. Så gick dagen småningom till ända.
Så han sade; och hans maka svarte: "Låt ej slikt ditt stora hjärta ängsla; Vill du dröja här i natt, o herre, Skall mitt bröst vår sjuke broder nära." Talte så, och efter lämnadt bifall, Mot den hungertärde svage lutad, Bjöd hon moderligt den bruna barmen.
Du känner inte någon gammal fru, som inte jag också känner. Greta nöp honom i armen mitt på gatan så hårt, att det verkligen gjorde ont. Hon hade blivit brun och röd av sin sommar nere i Skåne, och den lilla barmen hade fått en mjukare, mera medveten rundning. Du är bara avundsjuk för att inte du också får blommor, sade Tomas.
Dagens Ord
Andra Tittar