Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 september 2025
Ett, tu, tre, ett tu tre, räknade Träsken, steg över tröskeln, fiolen intryckt mellan hakan och axeln, till hälften dold under öronlockarna, armen bågad, fingrarna knäppande. Ett, tu, tre. På tå! Knäna lätt böjda. Ett steg åt sidan. Ett tu tre, ett tu tre. Små steg, små steg! Halvt slag om. Nej, åt vänster. Damen till höger. Ett tu tre, ett tu tre.
Ukko gick ut, luften derinne, full af »äitis» predikande tonfall, kunde qväfva honom. Der, derborta rodde Ella! Äh, till henne igen! Den dåren! Och man kunde ej straffa honom. Nej, han , Ukko, kunde det tyvärr icke. »Äiti» i stugan höll inne med läsningen. Kapitlet var just slut. Hon suckade så tungt. Hennes böjda hufvud reste sig litet, och hon såg upp rakt framför sig.
Hon var själf lik en morgon i september med höstens svårmod i sin blick. Hennes ansikte var blekt med en grundton af solbränna, som hos barn af varmare land, med skarpt tecknade svarta ögonbryn, böjda som profilen af två sänkta vingar och en mun med veka läppar, som ständigt skiftade uttryck.
Hon hade lagt sig på fällen bredvid Maglena, som liksom hade stöd af henne för ryggen. På ett annat hörn af fällen låg kattan, på mjukt böjda framtassar och stirrade i elden. Hon kurrade och spann högt när Maglena bara vände sig emot henne. "Månke, nu kan du stanna inne och hvila morgonvard." "Jag ha' mest lust till de å", medgaf Månke värdigt.
Föreställ er, att några af er beslutit att frakta en stor timmerstock från skogen och togo, med böjda nackar, bördan på edra skuldor, och någon så uttalade tvifvel på att ni skulle orka framn under tyngden; föreställ er vidare att två eller tre ibland er började kasta tveksamma blickar på hvarandra och till sist beslöto att smita undan hvad skulle följden bli?
LEIOKRITOS. Så är det gjordt, och nu i glädje vänder jag Mig bort från denne, bort från blod och fasor, bort Från hot och vrede, främst till den, som segern gaf Och gaf mitt välde trygghet genom dennes fall. Zeus, konung öfver konungar, allhärskare, Tag mot den tack, jag ägnar dig på böjda knän, Och hör med blidhet åter, när för hägn och nåd Jag lofvar åt ditt altar hekatombers gärd.
Från mitten av detta fält reste sig en ensam pelare. Ovanpå honom skönjdes ett rörligt föremål, likt en människoskepnad. Det rörliga föremålet var i själva verket en människa en gubbe med kal hjässa och grått, böljande skägg. Han lutade med böjda knän över djupet och höll i handen en lina, likasom ville han mäta avståndet till marken. Det var likväl icke hans uppsåt.
Biskop Erik, en saktmodig, mild och i världsliga angelägenheter stundom svag man, åhörde främlingens ljungande tal med ett tåligt lugn, men hans blick glänste, hans böjda hjässa höjde sig, och hans stämma var fast och klar, när han svarade: Vilseförde broder, jag behöver icke läsa ditt brev; dina ord säga mig allt vad jag har av nöden att veta.
Dagens Ord
Andra Tittar