Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 oktober 2025
Den okände hade knappt uttalat denna förskräckliga varning, förrän han svepte manteln omkring sig, lämnade de häpna kvinnorna och gick bort genom aulan. I det ögonblick han skred genom ingången, som förenade aulan med fruntimmersgården, inträdde två i lysande dräkter klädda män, som närmade sig gruppen vid springbrunnen, sällade sig till den och gåvo det förstummade samtalet en ny riktning.
Tystnaden, som följde på fångens ord, verkade överväldigande på den unge föreläsaren. Teodoros hade stillatigande överlämnat sig åt sina kval. Klemens hörde en suck, som de avnödgade honom. Mer förmådde han icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog nyckelknippan och kruset, som han fann därinne, fyllde det med vatten och ilade tillbaka till fängelset.
En numera obetydlig man, som om dagen släpade sten till Afrodites tempel och om aftonen vilade i en usel koja på Skambonide, samlade så småningom hans ödes trådar i sin hand. Detta anade han minst av allt. Karmides och Rakel. En afton emot skymningen satt Karmides, samtalande med prokonsuln Annæus Domitius, i aulan till sitt hus.
Välmeningen ger värdighet åt dina unga läppar, sade Krysanteus, då han gick. Utkommen i aulan och tagande sin väg emellan prästerna, som där väntade, kände han sig hastigt omfamnad av någon, som han vid fackelskenet igenkände vara ingen mindre person än prokonsuln över Akaja. Ah, vad ser jag? utbrast denne; min egen Krysanteus! Du har då återkommit till vårt goda Aten!
Jag går då, vad än må hända, till seger i stället för nederlag. När man anlänt till Krysanteus' hus vid Tripodgatan, gick Hermione på sin faders önskan till sin kammare för att där avvakta utgången av samtalet. Klemens kvarlämnades i aulan. Krysanteus bjöd Petros följa sig till ett avskilt rum i husets övre våning. Petros hade under tiden fattat sitt beslut.
Munkarne hava nyttjat honom till gisselrum och fängelse. Ödet leker, som en konstnär, med färgbrytningar. Mitt emot denna minnesvård, vid andra sidan av gatan, låg Krysanteus' hus. Endast två våningar högt, hade det stor utsträckning och inneslöt, utom aulan och fruntimmersgården, en icke obetydlig trädgård.
Men nu stanna vi ej i aulan, där vi lämnade den hemlighetsfulle främlingen, utan fortsätta vår väg till fruntimmersgården. Liksom aulan, omgavs den av joniska pelare, som buro en med bildstoder smyckad altan, till vilken man utträdde från övre våningen.
Slavar, ut med lamporna! Slavar, spelen upp Kalabis! Ut med lamporna! Kalabis, Kalabis! Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgått en stund på detta sätt, återvände Annæus Domitius till sina gäster. Han hade i aulan väntats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfört, bar prokonsuln av Akaja nu i sin gördel.
Klemens, som i aulan avvaktat samtalets slut, befalldes att följa dem. Han hade ännu icke en aning om vad frågan gällde.
Det förekom honom som en grym lek av ödet, att en så späd och älsklig varelse redan var iklädd en dräkt, som dömde honom att avsäga sig själens självständighet och hjärtats naturligaste böjelser. Klemens hade nyss avlägsnat sig genom dörren till aulan, när denna utifrån öppnades av väktaren för en liten hop män och kvinnor.
Dagens Ord
Andra Tittar