United States or El Salvador ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vi skulle bryta några spjut och sedan blotta våra huvud och erkänna varann jämnstarka. Algot Brynjulvsson plockade med något på bordet. Och det förslaget var ditt? Nåväl, det var så. Jag skickade till och med Valdemar hans silverbelagda rustning som gåva. Lysande rustning att se på. Snäv och ovig att bära. För trång över armbågarna. Jag provade den för ro skull i går. Nå, det gjorde du!
Vore det inte mörkt, skulle galgarna skrämma dig. Valdemar gick upp på kullen. Bröstkorgarna knastra under fötterna som torra såll, sade han, och fingrar och tomma skålar ligga kringströdda. Är det lämningar av mina forna vänner? Arma syndare, jag lovade er ett frihetsrike, som inte finns. Och ni följde mig. Det var ert brott.
Jag har letat efter dig, Valdemar, och så fick jag till sist höra, att du satt här och lekte och jollrade. Det var ett joller om ingenting. Allt börjar ur ingenting, broder. Hat, missförstånd, kärlek. Ur ingenting växte hela folkungaträdet. Är det för att säga mig det, som du har kommit? Om du kunde se mig här nere i dimman, skulle du nog märka, att jag inte står här för ro skull.
Han lyfte upp det halvdöda barnet, som var ett flickebarn, och höll den lilla framför sig i luften. Det var första gången som Valdemar såg en mö utan kläder. Han stod en stund stilla och såg på henne. Det förundrade honom, att hon icke var fridare. Själv har jag också en gång legat i en sådan grav, fortsatte lekaren.
Valdemar satt henne närmast, och på pallen framför sutto hans yngsta bröder, den tysta Erik och den runda Bengt, som redan var klädd i kyrkligt svart. Jarlen hade nu nästan alla de sina omkring sig. Han saknade blott den dotter, som han hade bortgivit åt den norska konungens son, och junker Magnus, som var på Nyköpingshus och som han förgäves hade väntat med de andra.
De båda på bänken släppte genast varann och makade sig förläget åt sidorna. Hade hon då ingen längre att få skydd hos, ingen som hon kunde akta och följa med tillförsikt? När Valdemar såg hennes hjälplöshet, blygdes han över sina ord till henne nyss. Det skedde en förändring med honom, och han förstod icke sig själv.
Varför lever jag inte med er om somrarna och ligger om vintrarna och sover på ugnskanten! Gistre sprang upp. Han kastade tillbaka sina bandvirade flätor, och spelande på harpan ropade han: Till oss hör du, Valdemar. De utstötta och förtappade behöva en konung. De behöva honom hos sig i de långa nätterna, då barnföderskorna skrika från skullarna och benknotorna klappra i galgarna.
Du märkte, att han ville säga något, och då böjde du dig ned, inte sant? Så måste det ha gått till. Jag försökte att trycka örat till hans mun för att kunna höra, men det lät så svagt som en liten avlägsen viskning långt borta, långt nere från botten i en gruva. Men säg då ut det! Han yrade. Det är detsamma, men jag vill veta ordet. Är det oåterkalleligt din önskan, Valdemar? Oåterkalleligt.
Valdemar stod bortvänd med armbågen stödd mot väggen. Jutta böjde sig så djupt hon kunde med handen i kryddpåsen och silade kryddorna mellan fingrarna. Då förstod han, att ingenting mer var att göra, utan drog sig bugande mot dörren och gick. När han kom tillbaka i härbärget, var det redan bäddat i de uppslagna bänklådorna för honom och hans män. Det hade nu blivit mörkt.
Förunderligt, förunderligt! mumlade han. Allt vad ni lekare sjunga om, allt som rör oss till medlidande, allt som människorna strida om, det är människofunder. Om de med ens strökes bort, då hade du ingenting att sjunga om. Då hade vi ingenting att gråta över. Då bodde vi i paradiset, lekare. Kanske, herre. Var sena darrade i den hand, som Valdemar hade lagt på bänkknappen.
Dagens Ord
Andra Tittar