Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 5 oktober 2025
Förste Konsuln kom in och hälsade på sina gäster välvilligt, bryskt jovialt, som det var hans vana, när han var i riktigt gott humör. Det dröjde en stund, innan han upptäckte gruppen vid kaminen plötsligt skiftade han färg och reste sig upp.
Basilius gick upp till henne. Mormor satt på en stol bredvid soffan. I soffan låg Daniel, bäddad mellan lakan. Ljusen brunno. Basilius ställde sig bredvid mormor. Han lyfte högra foten, stod som hans vana var på ett ben. Även det kunde han utan svårighet. Han lyfte handen, pekade. Är det Daniel? frågade han. Ty sedd på nära håll fanns det någonting hos den sovande som alls icke liknade Daniel.
Kistan gick omvärvd av de människor, som varit glasmästaränkans arbetare på verkstaden, och vilka, sällan vana att gå i svart, nu syntes dåligt utstyrda i till en stor del lånade, åtminstone urvuxna kläder.
Wolfgang såg blicken och förbannade sin vana att flyga i handskar, annars skulle händerna nu hava varit lika brynta som hans ansikte. Men i det kritiska ögonblicket fick han en idé. Ja, sade han och visade fram sina händer, så här blir man av overksamhet. Carramba, sade vakten, arbete och arbete. Vilket slags arbete kan ni? Åter en förtvivlad situation.
Efter middagshvilan, när han gick ut till "Mellanängskällan", blef han kvarsittande vid dess klara vatten, ostörd, i tyst begrundan, ofta långa stunder, medan hans anhöriga, som kände hans vana, togo en omväg för att ej störa honom. Det var diktverkens början; de slutfördes under de långa och mörka vintermånaderna i staden.
För min del tycker jag mindre om detta ställe, för det svåra stengrundet där utanför, och det beständiga skrålet af måsar, som alltid äro vana att vistas där. Det är förunderligt, huru lätt jag störs af minsta oljud.
En annan gång blir det min tur. Hon försökte vara så glad som möjligt, på det ingen min skulle förråda den oemotståndliga saknad, som grep henne, när hon hörde flickorna tala om resan. Lyckligtvis tog samtalet en annan vändning. Jag kommer bestämdt att en tid framåt på slaget 8 klättra uppför skoltrapporna af gammal vana, sade Bertha. Jag har så svårt att öfvergifva gamla ärliga plägseder.
Johanna drack punsch ur grogglaset utan att säga någonting. Hon var varm och lycklig. Varför skulle hon säga någonting? Plötsligt hörde vi steg i trappan. Jag lystrade, och Johanna spände sina öron, som voro vana att lyssna efter hyresvärdinnor. Men det var ingen hyresvärdinna. Det var min vän, som var fången i köttet.
»Jag trodde, att du hade glömt!» »En kvinnas kärlek är evig. Jag gick tillbaka till Einar, därför att jag blev ond på dig, men Håller du ännu av mig, Karl Oskar?» »Mer än något annat i hela vida, vida världen», deklamerade han med en värdighet, som förrådde vana. »Oooo! Säg ett ord, och jag är din!»
Hundraåttio kronor, som jag skulle betala! Aldrig! "Varför tog du inte tioguineaplatser?" frågade jag dock med vänlighet i rösten. "Jag försökte", sade Karlson. "Men tråkigt nog var dom utsålda." "Ädle vän!" sade jag tyst och började tänka, men det hjälpte inte. Det fordras en viss vana. Men när vi kommo till Stadion vid Shepherds Bush och nöden var som störst kom idén.
Dagens Ord
Andra Tittar