Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 september 2025
Holpainen undrade, att han kunde tala så der bra; orden kommo som af sig sjelfva i hans mun. Ja, ja, nog håller Gud vård om oss. Mari rynkade sin panna och pressade ihop läpparna. Den dumma träskallen, som trodde, att Gud bryr sig om sämre folk.
Han stod nu och höll mina behandskade händer, och han betraktade mig. Jag kunde ingenting säga. Jag undrade, om han skulle gå strax, och jag kände ett stilla vemod vid tanken på, att vi nu skulle skiljas. Han stod alltjämt och såg på mig, med mina händer i sina. Och så kysste han mig, lätt och lugnt, med en viss tillbakadragenhet. När skola vi två återse hvarandra? sade han flera gånger.
De nästan undrade att hon tog mannens bortgång så hårdt: han var ju som en död ting i alla fall, när han lefde, och måste passas som ett barn, så det borde ju nästan varit som en lättnad att bli af med honom. Och nog kunde hon, som hade så mycket gods, få en annan! Hon borde väl snarare tackat Vår Herre än satt sig att lipa på det sättet.
Och där låg nu pojken och hörde hennes tankar till och med i sömnen. Hon ställde lyktan på golvet och stack handen in under pojkens tröja. Huden var fuktig och kall som en isbit. När hon lade fingrarna i hålorna mellan revbenen, kände hon hjärtat hoppa omkring som en vildfågel i bur. Är du skrämd nu med? undrade gumman.
Medan Petrus i sitt sinne undrade över vad den syn han hade sett skulle betyda, hade de män som voro utsända av Kornelius redan frågat sig fram till Simons hus; och de stannade nu vid porten och ropade på någon för att få veta om Simon, som ock kallades Petrus, gästade där. Men under det Petrus alltjämt begrundade synen, sade Anden till honom: »Här äro ett par män som fråga efter dig.
Vi voro just inbegripna i ett livligt samtal om reumatismens förbannelse eller syndens inflytande på människokroppen samt undrade huruvida Chambord var flintskallig eller rödhårig o. d., då dörren öppnas och in träder en jätte, ledande tvenne mindre personer med ganska nedslaget utseende, samt anhöll att på kungl. tullkammaren få en sjöförklaring uppsatt om barkskeppet Neptuns förlisande å Finngrundet.
Och han började med att hälsa David hjärtligt välkommen hem, varpå han gick vid sidan om honom, ivrigt och hela tiden försmädligt grinande, framställande den ena närgångna frågan efter den andra. När David ej svarade annat än undvikande började Nilenius hålla berömmande tal över Davids far. Jaså du går dit nu igen? undrade David litet tvärt. Nilenius stannade och stirrade häpen på David.
Jag minns, hur Elsa sjöng under denna tid, sjöng, som hon aldrig sjungit för någon annan än för mig. Och jag satt och lät tonerna smeka min själ, medan jag inom mig undrade, hur det var möjligt, att en misstämning smugit sig mellan henne och mig. Hur dagarna gingo, vet jag icke. Jag lade icke märke till, att de blevo längre, att snön droppade från taket, och att Humlegårdens träd började knoppas.
Jag undrade varför han ej förmådde sig att kasta bort hammaren, kände han en viss kärlek till den eller var han på något sätt förvirrad? I handen höll jag hans skrivbok, som han anförtrott mig, en tjock lunta med vaxdukspärmar.
Så sutto vi nu också, och medan vi undrade, vad hennes lättade andedrag skulle betyda, och väntade slutet, märkte vi, att hennes ögon liksom arbetade för att öppna sig, och vi sågo henne vända sig ditåt, där Svens porträtt hängde på väggen, och hörde henne säga: »Nenne.» Svagt och sakta uttalade hon detta lilla ord, men hon hade ändå talat.
Dagens Ord
Andra Tittar