Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 maj 2025
Terje tog bara en av tiorna, reste sig, såg noga och prövande på David, varpå han frågade med låg röst: Säj, tycker du aldrig att ditt huvud sväller och blir så stort att det inte får plats inne i rummen? Din skojare! Nej, aldrig i världen. Varför frågar du så? Det gör ingenting.
Mitt jag sväller av rättmätigt högmod, jag vill lämna lasarettet, ropa högt på gatorna, vråla framför Institutet, riva ner Sorbonne . . . men händerna äro fortfarande i band, och utkommen på gården råder mig det höga gallret till tålamod.
Å ja, nog för att jag kan tala om det, han har små smala snören som han binder om så när dom gråter och skriker och vill gå ut och han vill inte att dom skall gå ut för han vill plåga dom så tvingar han dom att stå stilla och han binder om snörena, så att det inte skall komma komma ändå och dom sväller opp av det och det är då dom gråter och han sitter och vaktar dom han är visst vansinnig men ingen kan göra nånting, för i främmandes närvaro är han så öm så mot dom.
Och när han så har givit henne vattnet att dricka, då skall detta ske: om hon har låtit skända sig och varit sin man otrogen, så skall det förbannelsebringande vattnet, när hon har fått det i sig, bliva henne till olycka, i det att hennes buk sväller upp och hennes länd förvissnar; och kvinnan skall bliva ett exempel som man nämner, när man förbannar bland hennes folk.
Till hvila går naturen, alltmer förbreder Den tysta skuggan sitt täcke öfver jorden; I hvarje blomma sväller en stilla brudsäng; Ensam försmäktar blott jag. Ren fladdrar seglet, jullen är lossad ren. I styret fattar ynglingens säkra hand, Och skön och rodnande i stäfven Sitter vid åran en landtlig tärna.
Allena, med framsträckt sköld, Mot Lochlins hjälte till strid gick Gall. Ej svag var fursten af Shelma, Dock snart drack stoftet hans blod. Han stred i sin ungdoms glans, Han föll med ära från styrkans höjd, Som vågen sväller i dagen Och strålhöljs än i sitt fall. Fram trädde på blodad sand Nu Rurmar, buren för strider ej, Blott van vid drömmen och harpan Och hjärtats tidiga sorg.
Från det ögonblicket inbillade jag mig, upprättad av Swedenborg, ännu en gång att jag var Job, den rättsinnige och oförvitlige mannen, prövad av den Evige för att visa de ondskefulla huru en redlig man kan uthärda orättvist tillfogade lidanden. Denna föreställning biter in sig i mitt sinne, som sväller av from fåfänga.
Rakel hörde ej, huru det avlägsna sorl, som förnams från norr, kom närmare, huru det allt tydligare blandades med bullret av en folkmassas tramp, det dova, brusande ljud ett sådant månghövdat, tusenfotat vidunder åstadkommer, när det framtränger genom en stads trånga gator och vid varje gränd, varje öppning det stryker förbi, sväller ut och rycker med sig allt.
När han med qvällen hädan går, Vid vännens flykt igen en tår Uppå den spädas kind sig röjer; Den förra, knappast född, vardt all; Men denna sväller tung och kall Och natten om den dröjer. Så qvinnan ock har på sin lott Af lifvets håfvor tåren blott; Den föds af fröjd, den föds af smärta. Men fröjdens skymtar och förgår, Och den allena återstår, Som ammas af ett krossadt hjerta.
Dagens Ord
Andra Tittar