Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 september 2025
Ynglingarne svingade upp på sina hästar, slavarne lyfte Praxinoas bärstol på sina skuldror, och tåget satte sig i gång. Vi lämna det och begiva oss till Annæus Domitius för att höra, huru det förhöll sig med sparlakansläxan, om vilken någon av Karmides' vänner varit elak nog att framkasta en förmodan. Vi nalkas Annæus Domitius med den aktning hans samhällsställning och personlighet böra ingiva.
Sade och redde sig till att putsa sig. Jackan af vallman Slängde han unnan och gick till en vrå, där han stilla och bortskymd Skrapade skägget från hakan och tvättade händer och anlet. Därpå tog han i hast linborsten från hyllan och redde Lockarna ut, och ledige föllo de snart på hans skuldror.
Hon kände en förmildrad fläkt af sorgerna i lifvet; de voro långt borta, men hon förnam deras tillvaro. Hon kände, att Hanna, så ung hon var, bar på en tung börda, hvilken hon ej förmådde lyfta af hennes skuldror. Hvar har du gått i skola? frågade hon med ett försök att litet skingra den tunga stämning, som tryckte dem båda. Jag har aldrig gått i skola.
Någon vinter, när han far till distingen, tar jag med mig mina män och rider dit, och jag slår till. Jag måste ändå ofta till upplandsbygderna på lagfärd. Men den gången skall jag komma med storflock. Bengt fattade om hans båda skuldror och ställde sig framför honom. Folkungaträta, bondeträta om gods och guld, sade han, tar du då aldrig någon ände!
Och skon som krigaren bar i stridslarmet, och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld. Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.
Nej, sade Erland, så skall det icke vara, utan jag skall bära dina bördor, ty mina skuldror äro starkare än dina; jag skall jaga det villebråd och plocka de bär, som smaka dig bäst, till vår måltid; du skall icke vara min trälinna, ty det vill jag icke, och det höves icke. Men man och hustru skola vi vara. Vill du icke nu genast vara min man? sade Singoalla.
Men förgäfves, svaret dröjer; Hvad hon döljer, hvad hon röjer, Endast skälmska fläktar akta Flyktigt däruppå. Håret fladdrar, spridt i vinden, Lätta flammor färga kinden, Hvita skuldror skälfva nakna Under daggens kulna regn. Himlen mörknar, tärnan fasar, Skurar smattra, stormen rasar. Grymme, skall hon länge sakna Än ditt varma hägn?
Du finner, att jag försöker rättfärdiga mig och lägga en del av min börda på ödets skuldror. Har jag orätt däri, så måste din dom falla mycket sträng. Men huru ditt förstånd än dömer, så vädjar jag till ditt hjärta, Hermione, ty av ditt hjärta hoppas din fosterbroder förlåtelse och glömska. Hermione svarade: Behöver du min förlåtelse, så skiljas vi icke av ett oändligt avstånd.
De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem. Och alla sina gärningar göra de för att bliva sedda av människorna. De göra sina böneremsor breda och hörntofsarna på sina mantlar stora.
Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror, båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de icke sågo sin faders blygd.
Dagens Ord
Andra Tittar