United States or Macao ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag är en man, förnedrad av obesvarad kärlek. Mitt blod är förgiftat. Jag önskar fördärv och död över en vit, som tillbedes av henne, som har förtrollat mig. Mitt i din strålglans är det natt för mina ögon. Sûrya , medlidsam i ditt majestät, räck den sjuke ett blad från den krans av hälsoblomster, som smycka ditt skinande änne! Vill du giva mig Singoallas hjärta?
Natten är förskräckande för dem, som kunna frukta. Måhända bävar Sorgbarns hjärta och förvillar rädslan hans steg. Gå dem till mötes, Assim, och ledsaga dem hit! Här är mycket att röna i natt i skogen, sade Assim och gick. Då han sent omsider återvände, bar han den döende gossen i sin famn och lade honom vid Singoallas fötter.
Hövding, sade Erland till Singoallas fader, skall du icke snart bjuda rast? Vet du ej, att dragare tarva vila, foder och vatten? Se, där borta flyter en bäck. Låt oss vattna hästar och oxar! Där, sade hövdingen och pekade mot en sakta sluttande höjd, som var helt nära, där skola vi vila. Mer svarade han ej, ty i detsamma sprängde fram till honom en ryttare. Det var Assim.
Men alla jublade alla utom Assim, som stod tyst, och två unga flickor, Singoallas leksystrar, som gingo fram, omfamnade henne och gräto. För övrigt ett bifall, som skar in i hövdingens själ. Vår hövding är rättvis! ropade männen. Men Assims moder dansade kring Singoalla och pekade på henne med fingret.
Erland ingick på leken, och de plockade i tävlande iver blommor vid bäckens rand. Sedan jämförde de för att se, vilken plockat de flesta, och då visade sig, att Erlands samling var den större, ty han hade repat händer fulla och utan urval; men Singoallas var den vackrare. De satte sig på kullens sluttning för att ordna och med böjligt gräs sammanbinda blommorna till kvastar.
Assim vältrade undan en sten, som dolde en håla, vari de rövade klosterklenoderna voro samlade. Han tog nattvardskalken, lät det andra ligga, flyttade stenen åter över hålan, tog en spade och gick. Med dessa rövade skatter hade Assim övergivit sitt folk, sedan han en tid varit dess hövding efter Singoallas fader, som fallit i en strid med folket på Jutlands sandkust.
Men utanför grottan glimma Assims ögon. Han skär tänderna av smärta. Han vill Singoallas lycka, men för honom, den förskjutne, att se denna lycka! Bättre vore det för honom att dö i eld. Singoalla för sin hand över Erlands ansikte; hon frågar viskande, med tårfyllda ögon, ömma, underliga frågor: Vi är du så blek, Erland? Varför vissnade dina kinders rosor? Vart flydde din ungdom?
Kanske skall du gråta, Erland, och ropa mitt namn, och jag kan ändå icke komma... Singoallas ögon fylldes av tårar, och snyftningar hävde hennes barm. Erland var blek och stum. Han hade förut icke tänkt på skilsmässans möjlighet.
Huru kunde hon då krossa honom med ord om mened, hämnd och död? Singoallas huvud sjönk ned mot hennes barm, hennes pannas vemod dolde sig i de magra, genomskinliga händerna. Singoalla, upprepade Erland, och tårar framträngde under hans ögonfransar. Singoalla svarade ej; hon stod likt en bildstod, men hennes barm och suckar förrådde liv.
I morgon, då du vaknar, så minnes du mig som en svår dröm, vars intryck bortföres med dagens vind. Singoallas bild skall sedan icke störa dina tankar, hennes namn aldrig ljuda i ditt öra; hon är för dig försvunnen, som om hon aldrig varit.