Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 oktober 2025
Visst voro Sorgbarns ögon speglar för Sorgbarns egen själ, men likväl förekom det riddaren, som om ur djupet av dessa ögon blickade två andra, i vilka han först med bävan, sedan med lugn igenkände en likhet med Singoallas... »först med bävan», ty minnet av Singoalla var för honom ett hedniskt minne, genom giftdryckens lekamliga och vidskepliga sagors andliga verkningar förenat med bilder av helgerån, svek, mord och trolldom; ty minnet av Singoalla var även förenat med hågkomsten av en ed, visserligen hednisk, men dock en ed, som riddaren brutit, och med minnet av en vedergällning, som denna ed skulle draga över hans huvud... »sedan med lugn», ty genom den lille pilgrimen likasom kristnades detta minne, och riddaren tyckte sig känna, att han med godhet mot Sorgbarn kunde försona, vad han ofrivilligt brutit mot Singoalla.
En levnad med alla dess öden, fröjder och sorger, med hela dess rika skatt av lidelser och känslor kan sammandraga sig i en blick, såsom linsen samlar solens alla strålar i en brännpunkt. Det förflutna, närvarande och kommande kunna sammansmälta i en blick. De sammansmälte i Singoallas till en enda fråga, stolt och förkrossande och dock bävande.
Och Singoalla hon som redan försonat sig med tanken på evig skilsmässa och död ack, hon glömde snart sitt beslut, då riddaren återvände följande natt vid Sorgbarns hand och anropade henne att stanna. Han sade sig vara vansinnets och Helenas om dagen; han ville vara sällhetens och Singoallas om natten.
Ack, gode Käck, jag är ensam och gruvligt olycklig! Så talade Singoalla och grät. Men Käck gjorde sig lös och försvann i mörkret. Även han övergav henne. Han förstod ju ej hennes ord; han var dessutom hungrig, stackars Käck, och längtade väl till sin herre. Men nej, han återkommer snart och lägger sitt huvud i Singoallas sköte.
Men hon upprepade ängsligt: Fly, Sorgbarn! Assim hör oss! Sorgbarn skyndade framåt, och riddaren måste följa, fastän hans själ våndades. Men även Singoalla ty det var hon, som skymtat lik en skugga följde Sorgbarn, och när de hunnit ett stycke från det farliga klippblocket, där döden lurade, bad hon honom stanna. Riddaren sjönk till Singoallas fötter och omfamnade hennes knän.
Singoalla fattade Sorgbarns hand och förde den över sin panna. Min fader hatar mig icke längre, sade Sorgbarn. Det var detta budskap han ville framföra. Assim, ropade Singoalla till den mörke mannen, hör du? Erland hatar icke längre sin och Singoallas son! Jag hör, svarade mannen dovt. Kraften kan då verka. Låt den verka snart!
Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar den hon älskar? Jag vet det icke men anar mycket och är lycklig... Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden... Bah, varför upprepa denna visa? Att nu sjunga henne har ingen mening. Det är icke hån och icke medlidande utan ren betydelselös barnslighet att så göra.
Hon såg flera karlar närma sig; hon steg upp; de rusade fram för att fånga henne och föra henne till slottsherrn. De hade i henne igenkänt en kvinna, tillhörig det band av hedningar, helgerånare och giftblandare, som de samma dag under riddarens, sin herres, och paterns ledning efterjagat. Då grep rädsla Singoallas hjärta, och hon flydde hastigt in i skogen.
Det var en fråga om hågkomst eller förgätenhet, om kärlek eller hat, om tårar eller blod. På sina halvslutna ögonlock förnam riddaren en brännande känsla av denna blickande fråga. Singoalla! hördes Erlands röst. Den ton, vari detta ord klang, svarade på allt vad Singoallas själ frågat. Han kom med hågkomst, kärlek och bön om förlåtelse.
Dock anade han ej, att Singoalla ville detta för Erlands skull; annars hade Assim visst icke uppfyllt Singoallas önskan. Och medan hon sade detta, smekte hon Käck, som nu visade sig vänlig, ty i lägret hade han aftonen förut delat Singoallas måltid, och det var hon, som prytt hans hals med kransen, ehuru han väl icke förstod att fästa värde på prydnaden.
Dagens Ord
Andra Tittar