United States or Burundi ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nej nej men! hördes ifrån det nätta huvudet. Sergeanten, som stod bakom och blott såg nacken, hade inte annat märke på att svaret kom ifrån henne, än att huvudet höjdes framåt litet. Han lade en tolvskilling i dalkullans hand och tog utan vidare omständigheter de bägge svart-och-vita ringarna, som kullan höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel.
Sergeanten hade emellertid tämligen återkommit till lynne, så att han väl inte svarade på det som sades, men dock frågade: Vill du hellre sitta i efterstolen? jag ser på blacken där, att han ständigt slår dig med sin långa oklippta svans på kängorna. Det har jag inget emot, han dammar av dem. Nå, det är gott. Då bryr du dig kanske inte heller om att sitta i eftersitsen?
Den stora silkesduk av fint, ljusrött, skärt, nära vitt sidentyg, med några smala, gröna ränder här och där, vilken hon knutit under hakan, och smakfullt ordnat till huckle över sin kam i nacken eller, som det fordom kunde ha hetat, slöja behagade sergeanten, och kom honom inte att längta tillbaka efter kambrikshatten. Han gick ned till kaptenen för att hämta upplysning om hennes namn.
Först ett skarpt mätande från topp till tå, strax därefter likväl ett knappt märkbart, men ganska gott leende, en fint sprittande min, som genast försvann, utgjorde hennes svar. Är ringen i sjön? å då! tillade hon. Jag hoppas en gädda redan har slukat honom, sade sergeanten. Min tog en stor abborre.
Det var en äkta ordentlig västgötska! tänkte sergeanten. Men hon såg så oändligen mild, så nästan rörande ut i denna stund, att han teg. Litet därefter tillade han: Att din mor skall vara så sjuk? tänk om hon är död, Sara, när vi kommer ... när du kommer dit ned? Ja, Gud väles det, stackare! Hon har ingen rätt glädje haft i livet. Ångest och sorg jämt, och nu till slut bara idelig sjukdom.
Men sergeanten, med sin glasmästarflicka under armen, hade ännu inte gått åt höjderna. De hade inte en gång gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig mellan sjöstranden och torget.
Jag far också till Västergötland, men det betyder inte hem för mig, utan bort, sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men betalade smörgås på hela brödet, gapande hurtigt över den. Så går det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag skall till Ulricehamn. Så länge en har hälsan, är det hälsosamt att fara fram och åter så där, anmärkte kyrkoherden.
Nicken, både åt mamsellen och jungfrun var vänlig, men av det överlägsna slaget, och tycktes innebära, att hon inte rätt synnerligen efterfrågade någotdera slaget. Sergeanten, å sin sida, bleknade och ville stamma fram, att det var han som hade bjudit, och han skulle prompt betala.
Under det de nu med muntra steg gick genom de korsande gränderna, vinkade Sara med välbehag åt alla de små knutarna, hon gick om; och, rätt som det var, yttrade hon: Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta vad du har för något till förnamn? Albert, svarade sergeanten. Alber låt mig se? ja, det är riktigt: det har jag läst i almanackan, eller hur?
Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblivit henne, som skilts ifrån sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men efter en stund låtit hatten försvinna från huvudet, visande sig i stället nu med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" bruka.