Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 juli 2025
Kör vackert, herre! erinrade drängen, som satt i stolen bakom och reste sig till hälften. Hut, lymmel, sitt ner och håll käften! röt sergeanten. Man var nu kommen på landsvägen, vilken jämn och ypperlig tillät en ganska hastig fart, utan att någon därav kunde finna sig stött. Drängen teg också och slumrade in, i synnerhet som det inte var hans egna hästar.
Det är den, dit fördäckspassagerare, åtminstone de av tillräckligt mod och hurtigt utseende, får tränga in vid matstunderna. Det var nu ungefär frukosttid, eller kunde lätt bli det, ifall man rekvirerade en portion. Sergeanten tänkte så här. En glasmästardotter från Lidköping det är en småstad, långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis, ja.
Det är just vad jag alltid påstått, svarade sergeanten och tömde det bredvid stående. Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten lade till vid den högra stranden, såsom övligt var, nedanför Lundborgs gård. Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste som hoppade i land.
Förödmjukad och med sänkt huvud svarade sergeanten inte, men höjde inte heller upp handen för att ta emot de ur börsen framrullande silverpengarna. Bästa Albert, inföll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig, och du reser inte med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i går någon gång, att du sade du skulle till Vadsbo härad och så långt ned som till Mariestad?
Själva hon som bar det, såg förargad ut; ty tålamodet kan förgå på vem som helst; och när sergeanten förde koppen till läppen, brände han sig så fördjävlat, att han ropade: Det var fan! Kunde du då inte ha väntat litet med det? utbröt han; jag är inte skapt att skållas. Inte jag heller, svarade lidköpingsflickan vigt. Är du rasande? Nej, det behövs inte mer än en sådan.
Hans energiska drag och hans genomträngande blick förrådde den blivande fältherren, som en dag skulle tillintetgöra fientliga härar och flottor. Sergeanten och hans kamrater funno för gott att lyda. De avväpnades och bortskickades att söka sitt nattläger på hövinden, medan en av dem tog vård om den svårt sårade kamraten.
Sergeanten kastade den lilla stumpen, som ännu glödde, bort ifrån sig, med avsikt att få den i sjön. Men stumpen var så lätt, att den blott nådde ett stycke fram på däcket, låg där och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste blanka känga på sig, och trampade ut den, så att den slocknade tvärt. Sergeanten höjde sina ögon från foten upp till personen, och såg den obekanta.
Uppmuntrad därav, att hon åtminstone inte avvisade honom, vände nacken till eller gick sin väg, fortfor sergeanten: Jag skulle kunna säga dig mycket, bästa Sara, av samma slag, som du själv omtalat att man brukar till mamseller och jungfrun jag bekänner till och med, att jag inte är ovan vid detta tal.
Jaja, det sista var just ett ämne att genast somna av, anmärkte Albert. Nu hade hästarna pustat tillräckligt, och sergeanten, inte i bästa lynne, förargad åtminstone över människors sömnförmåga, gick bort till drängen och väckte honom med en duktig stöt. Hans, Mickel eller Fähund, vad du heter, är det att sova så, när man skall köra resande? upp fort och ned ur sitsen med dig!
Sergeanten själv hade mer slukande anlag; och liksom denna berättelse förut anmärkt, hur han redan på förmiddagen ett par gånger varit och anlitat skänken om hjälp i de svårigheter han då utstod, så var han nu åter nere.
Dagens Ord
Andra Tittar