Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 oktober 2025
Salik tog Alhejdis slutna hand och sade förströdd: "Icke äro dina sår väl så farliga. Snart skall du åter uppblomstra. Jag rider nu hem förut".
Då trädde en dag Salik till henne. "Alhejdi, min häst, min älskling, är sårad; gå Alhejdi i öknen att hemta balsam för såret, att det må läkas". Alhejdi såg ett ögonblick på Salik: "Salik Sardar Khan, tigrar bo i öknen. Älskar du din häst mera än mig". "Är Alhejdi barnsligt rädd? Vill du ej göra mig en glädje, icke rädda min häst, den som burit äfven dig hit". Alhejdi gick.
En källa var funnen i nejden. Salik bar Alhejdi dit på sina armar och, knäböjande invid henne, uppfriskade han henne med det svala vattnet. Men förföljarena hade icke förlorat spåret. Vid synranden märktes en rad af blanka spjut. "Bäfva icke Alhejdi, vi skola segra för dig". "Till häst, till häst, stridom för Alhejdi. Död åt enhvar, som vill nalkas att störa hennes ro".
Fram flög nu ryttarskaran åtföljd af qvinnorna och barnen, under jubelskri, förbi stället der Alhejdi stod. Salik varsnade henne icke, och se, framför honom på hästen satt en qvinna. Så hade äfven Alhejdi en gång sutit, och hvem var denna? Lågande glöd brann i Alhejdis anlete. Hon följde långsamt efter tåget och gick in i sin boning. Men der mötte hennes blick en sällsam syn.
"Moder, Salik är sjuk! skyndom att jag må hinna till middagen uträtta mitt värf". Följande dagens morgon var inne, och i glädje helsade Alhejdi solen, ty Salik kände ingen smärta mer, och hans sår var nära heladt. "O Alhejdi, min själ bäfvar vid tanken på, att du vågat dig ensam i öknen. Du som är mig mera än lifvet, du hade kunnat råka ut för vilddjur".
Redan satt Salik på sin häst, Alhejdis hufvud sjönk tillbaka mot sanden, en enda droppe blod smög sig fram mellan den slutna handens lena fingrar, och då hästen for, snabb som vinden bort öfver sanden, låg redan Salik Sardar Khans sköna maka död vid sidan af öknarnes herre. Hvilka äro de, som nalkas qvinnornas boning, hvad bära de?
Det är Salik och hans män, som återkomma från ströftåget. Alhejdi, som sutit på kullen och skådat utåt, stiger opp, hennes slöja fladdrar för vinden, handen skuggar de dunkelsvarta ögonen, blicken spejar. "Det är han! Jag kan redan igenkänna färgen på hans turban. Men hvarföre så långsamt? Längtar ej ditt hjerta efter Alhejdi.
Alhejdi vill icke, att Salik skall varsna hennes trötthet, hon håller sig ännu uppe, men hon vacklar. Snabb som blixten är Salik af hästen. "Flygen, söken om det är möjligt finna en källa. Vi rasta, om än tusenden förföljde oss. Alhejdi, den minsta fläkt af blekhet på din kind, det minsta dunkel i ditt strålande öga sårar mitt hjerta värre, än någon af Schachens dolkar kan göra det".
Åter några dagar förflöto, och nu kallade ett bud Alhejdi till Salik Sardar Khan. Hon gick. Alhejdi, min älsklingshund blef sårad farligt af ett spjut under jagten. Intet annat än den balsam, hvars källa du känner, kan rädda den. Gå, att du må hinna dit innan middagens timme och vara hemma vid den tid, då jag med mina män återkommer från jagten".
Månader voro förflutna, då trädde en dag Abbas in till Salik, rustad såsom till en längre färd. "Nå Abbas", sade Salik vänligt, "hvart ärnar du dig utan att jag hört deraf, du, min trogne följeslagare, som ännu aldrig lemnat mig". "Jag går till Ispahan". "Du går i lejonets kula; blodet af Schachens män, som föllo i öknen, har knappt upphört att röka".
Dagens Ord
Andra Tittar