Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 oktober 2025
Salik kastade sig upp med sin sköna börda framför sig. Hon hade ej hunnit tänka, hon visste ej om hon borde ropa om hjelp. Nu flög det ädla djuret snabbare än en jagad fogel, lättare än gazellen. Det frustade eld ur vidgade näsborrar, det flög allt hastigare, dess hofvar syntes ej vidröra marken. Alhejdis hjerta klappade af tjusning.
Men hvem slog den starke, hvarföre rullar sig öknarnes herre i sanden? En ryckning ännu och tigern ligger död vid sitt rof. Alhejdi hade icke glömt sin dolk. Rop höras i öknen, lätt störtar en skara fram, det är Salik Sardar Khan, som återvänder hemåt med sina män för att hemta sin sköna brud. "Ha, en nyss dödad tiger. Alhejdi, det var värdigt Salik Sardar Khans maka. Men hon är sårad.
Förskräckt hastade jag undan, men återvände snart till stället, för att nogare betrakta det skedda, och öfverst på stenhögen låg den förbrända kakelugnsdörren, hvilken af elden var till den grad förstörd, att den mera liknade ett nät af ståltråd, än ett sammanhängande stycke. Salik Sardar Khans Maka. Solen går ned!
Förföljarene hinna närmare, Salik omfattar Alhejdi ännu fastare, han tar tyglarna i munnen och sitt spjut i handen. Höljdt af skum biter det ädla djuret i sitt betsel, blod flyter ur dess af sporren sårade sida, men det flyger ej mer som ilen, det frustar, det anstränger sig, allt närmare hinna de förföljande. "Salik, se mina väktare, de hinna oss, låt ej Alhejdi lefva, för att se dig dödas.
Har du förvärfvat skatter, och är deras vård dig kärare än att möta din älskade? Eller kanske sårad? Ha, balsamträdet i öknen, Salik, Salik, skynda dig, eld förtär mitt hjerta. Späda äro mina fötter, men de skola dock bära mig till ditt möte". Nu störtade qvinnor och barn med vilda rop mot de kommande. Alhejdi ryste och stannade ett ögonblick.
"Lejonet skulle väl föga väntat till dess vi sjelfva infinna oss i hans kula, om icke hans krigares anförare berättat, det du ju vet, att de nedgjort oss alla, sedan vi förut hade dödat flickan, stridens orsak. Han älskade sitt hufvud, derföre flydde han ock för oss. Men om också ej så blifvit sagdt, icke var Salik Sardar Khan alltid så rädd att trotsa lejonet, om ock i hans kula".
Dyrbara smycken och kosteliga tyger hemtar jag dig dessutom". "Salik, endast du återhemtar din kärlek, så är den mig öfver alla verldens skatter". Den fremmande steg upp, gick mot Alhejdi och sade några ord på ett obekant språk, fattade hennes hand, tryckte den hjertligt och såg med sina milda blå ögon innerligt på Alhejdi.
Åter en dag inträdde Salik hos Alhejdi. På divanen lågo tvenne blommor, en ros och en lilja. Sardar lekte med blommorna och fägnade sig åt deras doft. Han lade sedan bort rosen och behöll liljan i handen. "O Salik förstör rosen, men kasta den icke ifrån dig att ensam vissna; mindre tungt är att dö, än att lefva förgäten". Salik återtog rosen i sin hand, och höll den tillsamman med liljan.
"O Salik, jag hörde rytandet af en tiger, då jag hemtade balsam för din häst". Salik svarade intet. Ännu stod hon ett ögonblick dröjande. "Salik Sardar Khan gifver icke en befallning två gånger", sade Salik långsamt. Alhejdi gick. Hon hade ännu ej gått långt, då stod framför henne den gamla visa, som bar i sin hand en liten, knappt ett finger lång dolk.
På en divan satt den unga qvinnan, som Salik nyss hemfört. Hon var hvit som dalens lilja, endast på hennes kind låg ett matt sken af rosen. Hennes ljusa hår hade i lockar nedfallit kring de elfenhvita skuldrorna, och i hennes milda ögon, blå som himmelen, summo tårar. En sådan hade Persiens svartögda dotter icke skådat. Salik trädde mot Alhejdi.
Dagens Ord
Andra Tittar