Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 juni 2025
Såg Ante ut så där, och lät han så underlig och gråtfärdig, så var då riktig fara å färde. Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket. "Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att hälsa? Goddag och Guds fred brukar en annars säge." Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta af häpnad.
Jag har nu berättat dig den enda saga, som jag lärt mig, och jag får tänka på slutet, när jag kommer i halmen. Det är tid, att jag tar männen med mig. Jag önskar, att det väl vore morgon och att jag såge Inge rida på jakt med sitt lingonbröd i sadelpåsen. När kvinnorna blevo ensamma, fortsatte de att sjunga och skumma mjödet.
Jag vill infria åt HERREN mina löften, ja, i hela hans folks åsyn, i gårdarna till HERRENS hus, mitt i dig, Jerusalem. Halleluja! Loven HERREN, alla hedningar, prisen honom, alla folk. Ty hans nåd är väldig över oss, och HERRENS sanning varar i evighet. Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen. Så säge Israel, ty hans nåd varar evinnerligen.
Må de häpna i sin skam, som säga till mig: »Rätt så, rätt så!» Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare HERREN!» Är jag ock betryckt och fattig, Herren sörjer dock för mig. Min hjälp och min befriare är du; min Gud, dröj icke. För sångmästaren; en psalm av David.
Ja, ute ser jag vinter blott Och inne likaså; Och om till världens slut jag gått, Jag såge den ändå. Blef lunden grön; blef nejden varm, Blef dagen ljus och klar, Låg kölden i min egen barm Dock lika ödslig kvar. O, du mitt ögas fröjd och vår, Jag dig ej återser, O, du mitt hjärtas sol, du går Ej opp ur grafven mer. Min själ var din, min känsla din, Ditt lif var lif för mig.
Honom svarade rörd värdinnan, den kunniga Anna: "Tungt det vore i sanning att tigga från början till slutet, Tyngre likväl att tigga till slut, sen i början man nog haft; Tyngst dock af allt att tigga, om själf man sin tiggarestaf täljt." Lugnare talade nu den ärlige tiggaren Aron: "Gud kan säga, att själf jag min ofärd vållat, en annan Säge det ej, den trycker ej heller mitt sinne beständigt.
Ja, nådens Herre du, Lys nåd uti vårt sinne, Att när det dagas ute nu, Ej mörker rår där inne. Ty bodde vi i solens hus Och idel strålar såge, Men hade icke dig till ljus, I dunkel natt vi låge. Kom, du vår rätta sol och dag, Sänd af ditt ljus en strimma, Och synden i vår själ förtag, Som är dess natt och dimma. Du lifvets sol, i Kristus här Till världens fröjd uppgången!
Honom svarade åter den mångordkunniga Anna: "Såge jag stundom en vinst af ditt stora besvär och din möda, Mindre ville jag då på din oförtrutenhet undra; Men då du gick välaktade herr kommissarien till handa Dagen igenom och sköt de flesta och yppersta älgar, Kom du tillbaka om aftonen glad, ifall du en hud blott Mer än kamraterna fick, då han tog det mesta, din herre."
Och på den dag då tabernaklet sattes upp övertäckte molnskyn tabernaklet, vittnesbördets tält, och om aftonen, och sedan ända till morgonen, var det såsom såge man en eld över tabernaklet. Så var det beständigt: molnskyn övertäckte det, och om natten var det såsom såge man en eld.
Så säge Arons hus, ty hans nåd varar evinnerligen. Så säge de som frukta HERREN, ty hans nåd varar evinnerligen. I mitt trångmål åkallade jag HERREN, och HERREN svarade mig och ställde mig på rymlig plats. HERREN står mig bi, jag skall icke frukta; vad kunna människor göra mig? HERREN står mig bi, han är min hjälpare, och jag skall få se med lust på dem som hata mig.
Dagens Ord
Andra Tittar