Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 22 september 2025
Borden röjdes, ty nu skulle dukas till kvällsmat; Rapp gick och hängde kulörta lyktor, som han fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä och tappade svagdricka och brännvin; flickorna buro fram smör i såtar, strömming i vålmar på skärbräden, pannkakor i staplar, köttbullar i travar.
I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen och nu släpades pastorn ner till klappbryggan. Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut: Nu, din håle, skall du få bada! Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och vräkte honom i sjön.
Solen steg högre på himlen, hästarna badade i svett, och både Junot och Rapp, som kommit direkt från Paris, började känna sig hungriga och trötta. De hade kommit in i skogen, under trädens skugga. Hästarna föllo åter in i skritt, deras hovslag hördes knappt mot den fuktiga mossan. Då tog Junot mod till sig: Nå, general, vad är det i vägen! Säg det blott till era vänner!
Han steg upp i släden, fick tag i ett par långa och tjocka jernbommar, som han i dag köpt i staden för potatiskällardörrarne, ryckte i tömmarne, så att hästen häftigt sköt tillbaka släden, och kom så tätt på förföljaren. Med en mustig och lång svordom höjde han vapnet, lätt som om det varit piskan, och gaf vargen ett rapp i skallen.
På backen framför stugan började nu små grupper bilda sig; Rundqvist med skältran i håret, nyrakad, iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv att muntra gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, som fått till förtroendeuppdrag att med Rapp sköta saluten, huvudsakligen med dynamitpatroner, höll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med en terzerol.
Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson alla sina hemskaste aningar överträffade. På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt hunds, med munnen vidöppen. Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hålen skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och stövlarne har han på sig, den kältringen. Här voro goda råd dyra.
Om morgonen kommo överste Rapp och general Junot ridande till Malmaison; icke någon av dem hade haft ro i sin själ, förrän de fått veta orsaken till »generalens» förstämning i går. I
I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen och nu släpades pastorn ner till klappbryggan. Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut: Nu, din håle, skall du få bada! Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och vräkte honom i sjön.
Plötsligt vände han långsamt huvudet mot kamraterna, och dröjande, med låg, liksom utsläckt röst, sade han: Vi ha förlorat Egypten. Med ett utrop drev Junot sin häst närmare intill hans och grep efter hans hand. Egypten! O Gud, min Gud! Det lät nästan som en snyftning. Rapp höll också stilla. Han hade sänkt huvudet, överväldigad av sin egen och de andras första modlösa smärta.
Junot och Rapp visste, att när deras general såg ut som nu, var det icke värt att öppna sin mun. Så mörk som i dag hade de sällan sett hans panna, och läpparna voro tätt hoptryckta med detta uttryck av kall, oböjlig slutenhet, som alltid verkade så skrämmande och förintande på hans omgivning.
Dagens Ord
Andra Tittar