Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 30 april 2025
Då vi kommit ut på gatan gingo vi helt tysta bredvid varandra, till dess L. först tog till ordet och till vår stora häpnad frågade om vi ville röka en cigarr. Vi tackade och gubben gick själv in i en cigarrbod och köpte två cigarrer. Medan vi väntade utanför, mumlade Nyberg för sig själv: Stackars L., han lever icke länge. Under vägen växlades icke många ord, och ej ett enda om musiken.
Kom hit, gossar? viskade den gamle och tog våra händer; god natt med er och tack för i dag; ni har aldrig skrattat åt mig. Låt bara bli den fördömda musiken! Nyberg satte sig på golvet bredvid sängen och höll gubbens hand. Han såg på honom så sorgset. Det var också den enda människa som hyllat honom på hela jorden. Jag gick fram till sängen. Efter en stund var L. död, och Nyberg sov.
Han blev retlig till lynnet, och alla övergåvo honom, till och med de unga. Blott Nyberg och jag höllo ut. En kväll hade vi gjort kvartetter tillsammans, och L. hade uppfångat en ung notarie som spelte altfiol. Gubben var den kvällen alldeles omöjlig ingen takt, ingen ton i flöjten; det gick sönder oupphörligt.
Han såg så lycklig ut, att jag tyckte det vara synd att väcka honom. När han vaknat och såg att L. var död, föll han på knä och kysste gubbens hand utan att säga ett ord eller fälla en tår. Sedan vi Jämnat nycklarna åt städerskan, gingo vi ut. Jag bjöd Nyberg att äta kväll på Freden . Då vi suttit till bords en stund, kom en herre in och såg särdeles nyter ut.
Här finns härinne, tillade han och pekade på sin verkligen imponerande panna. Och dessutom ha vi psalmboken. Och nu måste magistern under L:s överinseende måla likkistplåtar. Gubben dikterade och Nyberg skrev. Medan de vilade sig, gjordes duetter.
Det blev alltså ingen inkomst av, och Nyberg fick leva ändå på vad vete vår Herre. Magrare kunde han icke bliva och ej olyckligare heller, men han klagade aldrig. Det är troligt att L. kastade åt honom ett och annat ben från sitt magra bord. Tålamod hade han som en ängel och ond var han blott en gång, som jag såg. Vi spelade en av Plegels trior.
Fjärde dagen kom Nyberg tillbaka lika from som förr. Mat kunde han undvara, men ej musik. När jag blev närmare bekant med L., vann jag hans synnerliga förtroende och blev honom oumbärlig. Jag var den skickligaste pianist i Stockholm, påstod gubben, och skälet var att jag aldrig tredskades, utan följde med hans flöjt, huru illa han än drog i väg.
L. kom av sig, och trogen sin vana skrek han: Det är då själva fan att aldrig magistern kan hålla takt! Nej, si nu var det vågmästarn! var Nyberg nog djärv att svara, varpå han steg upp, tog fiolen och gick. L. blev häpen över sådant mod hos den beskedliga Nyberg. Gemen karl att vara häftig också! ta humör för så litet beskedlig stackare men kan aldrig lära sig takt.
Det var en nyårsafton, ett par år efter L:s död, då Nyberg, som under denna tid fött sig på vikariat i apologistskolan, omsider tröttnade på ett arbete, som, med undantag av psalmsånger vid morgonbönerna, berövade honom allt tillfälle till musikaliska sysselsättningar, tog sin Matts ur skolan och började spela fiol igen.
Nyberg, den ädla själen, som alltid trott på L. och nu såg honom krossad och förödmjukad, blev upprörd i sitt innersta av harm och sprang upp från stolen med ovanlig livlighet för att säga notarien en hel hop obehagligheter. Läpparna darrade och ögonen voro fuktiga. Orden trängdes om varandra, och det enda han fick ordentligt fram var ett ljungande: Skäms, lymmel!
Dagens Ord
Andra Tittar