Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 8 juli 2025
Handen började darra på vår lilla kund, då han hörde detta; och hur han än försökte bibehålla fattning, bröt en ström af tårar ut ur hans ögon. Åttan fick han knappt färdig, och ettan lät han läraren i Herrans namn ha i minnet; själf drog han hufvudet ned mellan axlarna och gick, såsom om han vandrat till den yttersta domen, med själen i sin hand, gerad upp till rektorn.
Barn som vi voro, talade vi bara om lek. Och sedan gingo ni båda och fäste er vid minnet av henne. Nu tör hon vara en frid och vuxen kvinna, du Ingemund? Hon bör till och med knappt längre kunna kallas ung. Fullmogen kvinna har stort anseende där hemma. Jag har hört om kvinnor, som blivit bortrövade, då de redan hade grått i håret. Men hur kunna ni veta, att hon går och väntar på er så länge?
Döbeln vid björneborgarnes aftåg från staden med knuten hand fara ut mot Vår Herre, för den otjänliga väderleken, ett drag af fritänkaren, som Runeberg ännu på sin höga ålderdom hade i minnet under sina samtal med Strömborg.
Ni skall också säga dem, att jag väl vet, huru många de frestelser äro, som i en stor stad och bland lättsinniga kamrater lura på en människas väg, men att jag med Guds hjälp icke skall låta fånga mig. Jag skall taga vara på mitt lynne och hämta styrka av Guds ord och i minnet av mina kära anhöriga.
Otto Erich Hartleben, om hvars frånfälle bud häromdagen bragtes, var det unga Tysklands och »die neue Richtungs» kanske mest älskvärda och vinnande personlighet. När jag ur en lektyr, som redan ligger några år tillbaka i tiden, söker påminna mig Otto Erich Hartlebens produktion, dröjer minnet helst vid novellerna.
Men att just vårt hem, som vi strävat att hålla rent och obesmittat och som fylldes av minnet av vår käre och stränge far, att just det skulle utöva ett så olyckligt inflytande, det har smärtat oss mer än någon av er förstår.
"Flicka", hördes hans ord omsider, "När jag ser dig, försvinner min själ Utan mål i din anblick, Som i dagen en dimma sprids. Ej jag äger ett namn, som minnet Stolt skall spara åt kommande år, Blek är kinden, min ungdom Vissnar tidigt i sorgens luft. Dock förstod jag att älska kraften, Fick för bragdernas ära en röst, Slog jag harpan, i undran Hörde Morven dess toners storm.
Jag har intet att blygas öfver, intet att förebrå honom. Jag skall alltid tacka honom för dessa sista solskensdagar. Jag skall vara glad öfver att tänka tillbaka på dem. Det skall ligga ljus öfver minnet. Jag känner mig lycklig i kväll, som jag sitter här ensam vid min lampa. Jag vet, att mitt oförståndiga stora barn skall gå bort ifrån mig gå bara! Jag skall sjunka ned i mitt arbete.
Vad ska du göra med järnet? Det hade han glömt, försjönk i dystert grubbel. Men plötsligt lyste han upp i ett stort, rött leende, lyfte järnet och lät det svänga i handen. Jag ska fan i mig slå ihjäl honom. Det ska jag. Jag ska slå ihjäl'en. Vem? frågade gumman. Då svek minnet på nytt och lämnade honom i stor förlägenhet. Men hjälpen kom utifrån.
Ty han var, utan att ana det, hemmets medelpunkt. Det var han, som alltid kom springande mot alla oss fyra stora och fyllde rummen med sitt kvitter, när vi kommo hem. Det var kring honom, vi samlades för att utröna, vad han tyckte, vid varje småsak, som bragte glädje. Nu går hans pappa här och måste göra sig hård mot minnet för att räcka till och hålla allt annat uppe.
Dagens Ord
Andra Tittar