Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 maj 2025
Ty han var, utan att ana det, hemmets medelpunkt. Det var han, som alltid kom springande mot alla oss fyra stora och fyllde rummen med sitt kvitter, när vi kommo hem. Det var kring honom, vi samlades för att utröna, vad han tyckte, vid varje småsak, som bragte glädje. Nu går hans pappa här och måste göra sig hård mot minnet för att räcka till och hålla allt annat uppe.
Han föreställde och förmanade henne, talade om ett bättre lif, om arbete, stöd och vänner. Hon lyssnade till honom såsom en, hvilken midt i vintern tycker sig höra svalornas kvitter. Hopp för henne, som tagit afsked af lifvet, återupprättelse för henne, som sjunkit så djupt! Det var omöjligt. Tusen gånger omöjligt.
Och kommer, han gör med det samma; Ty kan han ej gå, Han lyckas ändå Att blifva förstådd af sin mamma. Hon vet nog, att han En namnsdagssång kan, Som är som ett jublande kvitter. Och nog tycker far, Att lillen är rar, När högt utaf glädje han spritter. Men bröderna, de, Så trohjärtadt se På far, och sin hälsning de bringa. De tänka uppå, Om bra det skall gå, Om vackert väl sången skall klinga.
Han skyndade också dit och försökte se, men det gick icke, blommorna skymde bort utsikten, fönstret var stängdt och han kunde endast tydligare höra kanariefågelns kvitter och se skenet från ensbrasa, som flammade där inne midt i sommardagens solljus och värme. »Löjliga persedlar det här herrskapet», sade han, »de gömma sig väl, men någonstädes måste de ändå finnas.
I denna heliga djupa tystnad bodde hennes gud arbetet; en sådan natt skulle hans son komma till verlden den väntade återlösaren. En känsla af andakt grep henne och med darrande händer började hon dyrka sin gud. Natten led. Utanför fönstren började de tidigaste fåglarnes kvitter att låta höra sig; och lifvet vaknade efterhand. Då lade hon pennan ifrån sig, tog på sig kappa och hatt och gick ut.
Alt nog du kved ej mera vid min barm; och så kom jag tillbaks till Österbotten Gud vet uppå hvad sätt. DANIEL HJORT. Ah! det var då mig Fleming tog från vägen upp. Du öde! KATRI. Där satt jag sedan på vår gårds ruiner och vackra visor sjöng till foglars kvitter så vackra visor! En jag minnes än: "Min make föll i sitt röda blod, bödeln som präst vid kistan stod, på grafvarna giftört växer".
Dagens Ord
Andra Tittar