Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 5 juni 2025
på den tiden, säger HERREN, skall man kasta Juda konungars och furstars ben, och prästernas och profeternas ben, och Jerusalems invånares ben ut ur deras gravar och kringströ dem inför solen och månen och himmelens hela härskara, som de hava älskat, tjänat och efterföljt, sökt och tillbett; man skall icke sedan samla dem tillhopa eller begrava dem, utan de skola bliva gödsel på marken.
Bakom stadsmuren, som på ena sidan gränsade till platsen, skådade från fjärran ned på gravfältet det höga Akropolis med Pallas Atenas jättestod, de kyklopiska murarne och templens uppstigande pelarrader, försilvrade av månen. Levde i dem en ande, han förnam då vad ett människohjärta kan känna vid återblicken på det förflutna, när det sörjer en skönhet, som gått förlorad, en kraft, som är död.
Han blev ett ögonblick stående vid fönstret och såg ut. Och i det hans tanke, som en kort minut hade lyckats att glömma, ånyo, vid vart nytt intryck, vände sig till detta fjärrbelägna, stolta rike, han hade ägt och förlorat, sade han lågt: I detta ögonblick skiner månen på öknen, på Kairos minareter, lika likgiltigt, lika klart, som den gången vi planterade den trefärgade fanan i sanden.
Det kan inte vara vågsammare för dig än för oss, efter du inte är kristen. Och nu säger jag dig något, som du skall lägga på minnet. Det är en sägen, att om en kristen dricker ur Månegarm, då kommer han inte bara att längta efter stjärnorna och månen utan också efter det osynliga därbakom. Och en sådan människa blir fruktansvärd. Folke Filbyter tog hornet och tömde den sura drycken med välbehag.
Och när hon sagt detta, kastade hon sig på knä i gräset, höjde armarne mot den nytända månen och talade ord på ett tungomål, som Erland ej förstod: Han är min, den ende jag älskar! Veten det, alla kvinnor, och blicken ej på honom, ty han är min och föraktar er alla. Tack, gode Alako i himmelen, ty han är min, den ende jag älskar!
En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke lik den andra i härlighet.
Hon kramade min hand Och vände stilla mot den smala stigen Och började med långsam gång sin färd. Min famn stod öppen, och mitt öga bjöd, I täflan med min tunga, henne åter; Hon såg min tår ej, och min bön dog bort, Förgäfves klappande på hennes hjärta. Sin bana gick hon, obeveklig, kall, Den bleka månen lik på vinterns himmel.
Månen hade sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst.
Vet du hur det är att sitta på Vagnbergets utsprång bland de skrovliga klipporna en höstnatt under häftig storm och jagande skyar, när månen skiner över all världen. Detta är dysterhetens och ödslighetens skönhet, när man ser milsvitt runt om hur topparna böjer sig för stormen och känner luftens hårda tryck mot klipphålan som en omfamning av vår Herre!
Min älskade gick och jag tänkte: Jag får aldrig se honom mer. Det fick jag inte heller. Han försvann helt enkelt, lät aldrig höra av sig. Från månen kom han och till månen återvände han. Men jag hade då bara en tanke och en önskan: Jag ville bekänna för far. Innan han dog måste jag tala om alltsammans; annars skulle jag aldrig få frid.
Dagens Ord
Andra Tittar