Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 maj 2025
Så mycket uppfattade han dock, att i sången voro sammansmälta värdighet och vrede, kval och mannamod, dystra rön och segervisshet. Men bland dessa toner hördes andra, som icke voro storm ens. Det ropade ute i skogen: Alako, Alako! och Assims anlete, som uttryckt något svärmiskt och drömmande, fick då prägeln av en helt vaken och lyssnande förvåning.
I stormens vin, i insjöns brus, i månljusets spökfärg, i själva de jagande molnens skepnader lät sig förnimma något ovanligt och dödsbådande. Alako! tänkte riddaren, i det han föraktligt lyssnade till detta rop, vad betyder det ordet? Var hörde jag det förr? Å, jag vet... besvärjelseordet, som slog min själ i länkar. Men i natt ljuder det förgäves.
Jag skall göra dig därtill, såsom det tillgår hos mitt folk. Och Singoalla framtog en liten platt sten, fäst vid en kedja, som hon bar kring halsen. I stenen var månskäran inristad symbolen av hennes folks Gud Alako .
Om Gud giver mig styrka. Du har henne, svarade modern, du har denna styrka, som Alako skänker sina utvalda. Du kan uträtta stora ting med den kraften. Du är son av söderns glöd och nordens köld. Du är son av trohet och svek, av hedning och kristen, av det ljusa och det mörka, av den första kärleken och den första ungdomsstyrkan. Stackars Sorgbarn! Varför är du här?
Det är icke månskenet; det är de röda flammor, som spridas av tjärbloss. I skogen ljuda röster, som icke äro vindens. Och hör deras rop: Alako, förbarma dig! Alako... Alako... Sorgbarn förskräcktes. Riddaren mumlade: Avgrundsandarne hava i natt stämt möte. Fader, sade gossen och tryckte sig närmare intill honom, jag är rädd... det är en ryslig natt... skydda mig!
Och när hon sagt detta, kastade hon sig på knä i gräset, höjde armarne mot den nytända månen och talade ord på ett tungomål, som Erland ej förstod: Han är min, den ende jag älskar! Veten det, alla kvinnor, och blicken ej på honom, ty han är min och föraktar er alla. Tack, gode Alako i himmelen, ty han är min, den ende jag älskar!
Riddaren lyfte en arm med knuten näve mot den tyste skådaren där uppe, och hans själ talade inom hans sammantryckta läppar: Du, du, som med silverskärans fördömda gåva band anden i min släkt vid anden i dig, i natthimmeln och skogsdjupen! Du, som hämnas vår omvändelse till Herren Krist med att hetsa hednakvinnan, den svartögda vampyren, att suga min hjärtesaft! Alako du!
Fader! upprepade Erland för sig själv, det var ett besynnerligt ord av denne besynnerlige pilgrim från avgrunden. Frukta icke, tillade han högt och grep hårt om gossens arm, ingen skall kunna taga dig ifrån mig. Så vandrade de vidare under knakande, stönande och klagande träd, genom blekgult månsken och svarta skuggor. Alltjämt, om än på större avstånd, ljödo rop av många röster: Alako! Alako!
Dagens Ord
Andra Tittar