Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 oktober 2025
Hon stannade vid fönstret stod litet med huvudet böjt mot bröstet och plötsligt, med en suck, sjönk hon ned på knä med händerna hopknäppta på fönsterbrädet. Hon bad icke icke om beskydd, icke om förlåtelse, hon tackade icke. Vad hade väl Madonnan eller St. Louis, hennes skyddspatron, att göra med den oändliga, ljuva och heta, på en gång rädda och övermodiga lycka hon kände?
Då hon sakta drog sin hand tillbaka, skyndade han att fasthålla den. Karmides, sade hon, prisade vare gudarne! Jag har återfunnit dig. Hermione! Karmides' ögon skymdes av en tår, men det ljuva leende, som låg över flickans anlete, återstrålades av hans eget. Det rådde en tystnad, som ingen ville störa.
Jo, då skolgossarne sågo henne på gatan, pekade de på henne och ropade till varandra: Ser du, våren är redan kommen. De atenska skolgossarne brås i elakhet på sina fäder ... Väl, Alkmene, jag behöver dig icke mer. Gå nu till vila, min sömniga flicka. Jag önskar dig ljuva drömmar, min härskarinna. Jag önskar dig detsamma. Alkmene avlägsnade sig.
Han tog avsked från sin lärarebefattning, vilken givit honom så många ljuva, dock nu så bittra minnen; vid avskedet, som åtföljdes av en middag med vers och ordensutnämning, hade mången som kände den allbekante kurtisörens framfarna dagar svårt att hålla sig allvarsam, då tidningarne påbördade honom dygder, dem han själv aldrig drömt sig äga.
Och med kärlekens ljuva, tanklösa dristighet tryckte hon ett ögonblick hans arm intill sitt runda, unga bröst. Han kunde känna hjärtat klappa under det lätta tyget. Edmée, mumlade han, hör du du skall ...
Två blommor, som växa bredvid varandra i samma jordmån och ur honom hämta samma näring, omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer och avyttra henne såsom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vällukter. Är det ej så, min fader? Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals och kysste hennes panna.
Jag är din son, svarade Sorgbarn, häpen, rörd och förvirrad över dessa ljuva ord. Vem är din moder? Är det Singoalla... Singoalla... Singoalla? Klangen i hans stämma vart mildare och mildare. Ja, min moder är Singoalla. O Gud! sade riddaren, och tårar sipprade ur hans halvslutna ögon, jag är så lycklig. Älskade son, vi igenkände jag dig icke genast?
Knappast hade han efter middagen satt sig att njuta sin siesta förrän telefonklockan störde hans ljuva ro, och han hörde Elsas sopran i luren: »Är du ond på mig, Karl Oskar?» »Du har behandlat mig grymt, men ändå nej, aldrig!» »Så hjärtegod du är! Ser du, jag måste ringa på dig. Åh, du förstår inte vad en flicka kan känna » Anderblad kallsvettades, men den gamle Adam tvingade honom framåt.
Nu väntade han inom kort en elev, och som det alltid var hans vana att låta eleverna mötas av en kaskad av ljuva toner grep han sin fiol och började spela en av Beethovens sonater.
Han satt bara och såg på henne hur uttrycket växlade i detta ljuva, unga ansikte, hur blodet kom och gick under det vita skinnet genomskinligt som späda rosenblad. Han hade småningom ryckt henne så nära, att han nästan fysiskt kunde förnimma, hur våldsamt hennes hjärta klappade under det tunna tyget.
Dagens Ord
Andra Tittar