Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 8 september 2025
Hennes röst var djup och fyllig, en altröst med nästan manlig timbre. Hon gick fram till bordet i rummets midt, der en stor elegant hänglampa från taket kastade sitt ljus nedåt. Hon började samla ihop de tyglappar och bandstumpar, som hon strött omkring sig under arbetet. Så tog hon en stickstrumpa och slog sig ner vid bordet. »Att du aldrig skickat mig dina noveller», sade hon småleende.
TEKMESSA. Mitt ögas ljus, mitt hjärtas återfunna tröst, Stäck af din vrede, storma ej! Den trognaste Bland våra få, snart nämnda vänner hotar du. EUBULOS. Tyst, drottning, tyst! Nej, sluta icke du, håll på! Den ljufvaste bland syner ser jag, när jag ser Dig flamma så i vrede. Låt mig skåda än Ditt ögas blixtar, låt mig se din kind i glöd; Håll på!
Det var här således! Här! Hon darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is, brann som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon satte sig utmattad ner på stättan, grät, skrek, lugnade plötsligt av, steg upp och gick över. På andra sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården.
På denna bädd af blommor satt jag ofta Vid Minnas sida, målande för henne Vår framtid, full af kärlek och af ljus.
Strålande ljus, varm och mäktig som majsolen, steg den upp över hennes ungdom, mognade henne till kvinna på några timmar.
Och får jag ej komma och vara dig när? Och får jag ej se, huru ljuflig du är? Du bjuder ju själf: O människor, kommen och skåden! Med dig vill jag vaka, med dig vill jag dö, O Jesu, när stunderna fyllas; Jag vet, det förgås ej, det lefvande frö, Fast neder i jorden det myllas, Det sofver blott vinteren öfver; Och vårsolen kommer med värmande ljus Och väcker upp lifvet ur mörker och grus.
Stellan åt sin kvällsvard ensam med husföreståndarinnan som så många hundra gånger förut. Efter en stund gick han ut och drev omkring på gatorna och nere i parken. Den var full av folk, Sommarrestaurangens alla fönster och verandor strålade i olikfärgade ljus. Nere i restaurangträdgården hängde kulörta lyktor. På en av verandorna lyste de nya vita mössorna. På en annan sutto officerarna.
Och inte var det sant om Valborg och Daniel heller, för di är inte på vind. I detsamma hördes ett skrik, ett otäckt skrik. Nu blev hon skrämd, sade pojken. Länsman reste sig: För fan! Finns det inte ljus nånstans? Vem är på vind? Det är gästgivarn, svarade pojken, han kom för en liten stund sen från ögårn. Nå, gudskelov, muttrade länsman. Då får jag hjälp med greven, om det behövs.
Det var ett susande och ett prasslande, så att man måste komma öfverens om att berätta en i sänder. "Jag stod i en präktig sal och bar många ljus och många härligheter", började den första. "Fru kommerserådinnan höll på hela dagen med att smycka mig och gjorde sig därmed mycken möda. När ändtligen kvällen kom och alla mina ljus brunno, så ringde hon.
Dock kan ej solen hinna, O Ande, dit du når, Dock kan ej solen brinna Så varmt, som du förmår; Hvi skall jag då ej våga Dig bedja, att din låga Min vinter gör till vår. Hur kan jag själf förtaga All syndens styggelse, Hur mörkret från mig jaga Och ljus och tröst mig ge? Att tömma hafvets vatten, Från fästet sopa natten Mig vore lättare.
Dagens Ord
Andra Tittar