United States or Serbia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hennes ögon fylldes plötsligt av tårar, och handen, som ännu vilade i Bonapartes, tryckte krampaktigt hans. Vad hade hon icke velat giva för att i detta ögonblick få kasta sig i hans armar, för att få säga honom, vilka kval hon genomgått för hans skull! Förste Konsuln gissade hennes rörelse. Han böjde sig hastigt ned och kysste lugnande hennes hand.
Krampaktigt grepo vi varandras händer, och våra tårar runno icke av sorg, men av glädje, att vi åter hade hört hennes röst. Från denna stund visste hon, att vi sutto där. Från denna stund låg det som ett avsked i varje min, varje rörelse och varje ord.
Han stannade tvärt och sade, i det han ansträngde sig att få sin röst fast och låg: Thorsten, af mig får du inte de penningarne ... aldrig nej, du, aldrig! Thorsten Ulf steg upp ur fåtöljen, med handen krampaktigt fäst om sitt silfvergehäng. Jaså, du säger det, Adolf aldrig? Aldrig! Det lät som ur djupet af ett fängelsehvalf. Är det ditt sista ord, kusin? Ja, Thorsten, mitt sista ord.
När han reste bort lade der sig så småningom nya intryck mellan honom och mig Jag tror till och med han glömde, hur jag såg ut. Och när han så kom igen, föreföll jag honom vara en annan menniska. För mig som i allt är så hel som du säger eller så osammansatt om du så vill att min varelse knyter sig liksom krampaktigt kring ett enda förhållande; för mig voro dessa ensamhetstider hårda pröfningar.
Hålet var djupt och kanske lifsfarligt. Men barnet slog ännu en gång upp ögonen, stirrade förskrämd på patronen och stammade, i det han krampaktigt knöt näfven: Patron är mördare, och polisen skall jag gå till och säga ... säga till polisen att patron... Han hann icke längre.
Hon vinkade till jungfrun, att hon skulle gå, och, med händerna för ögonen, kastade hon sig ned på sängen i ett våldsamt, krampaktigt gråtanfall.
Han avbröt sig och sänkte huvudet, och åter föll han ned vid hennes bädd med huvudet mot hennes ansikte. Stora, tunga tårar fyllde hans ögon. Louis teg. Han stod på den andra sidan av sängen och höll ännu krampaktigt fast sin kusins ena hand. Det var, som om de båda männen ännu i döden drogos om denna kvinna.
Han inträdde, men stannade vid tröskeln, ty det första, som mötte hans ögon, det var liken av Rakel och hennes barn. Var det ånyo en synvilla? Var det fantasien, som föregycklade honom denna skepnad med Rakels anletsdrag och mörka lockar med armarne krampaktigt knutna kring en späd varelse, vars blåbleka anlete låg tryckt till hennes bröst?
Då kom jag ihåg Svens dödsbädd. Jag visste, att jag då sett samma syn från ansiktets och munnens förvridning till lemmarnas darrning och de krampaktigt sammanslutna händerna. Jag erinrade mig hennes ord: »När jag dör, kommer jag att dö alldeles som Sven.» Jag kom ihåg, att jag lett för mig själv, när jag hörde dessa ord, och förklarat dem som ett uttryck av överspändhet.
Mellan dessa utbrott vankade hon fram och åter vid bäckens strand med krampaktigt sammanknutna händer och de upplösta lockarne fallande som ett sorgedok över det bleka, avmagrade ansiktet, tills hon stannade och tryckte händerna mot sin barm. Hon kände under sitt hjärta en rörelse, vars betydelse hon anade. Hon hade under de sistförflutna dagarne mer än en gång rönt samma känsla.
Dagens Ord
Andra Tittar