Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 juni 2025
Kajsa kände hur ungdomskraften återkom och det glada, välsignade ungdomsmodet. Hon gick åter igen ung och lätt i det höga och doftande gräset, hörde sorl af bäckar och ett qvitter af tusen foglar.
Herr Gyllendeg kände icke förr förmåga att röra sina lemmar, än han brukade dem med en drunknandes ifver att gripa alla de föremål, han kunde nå. Sålunda blefvo vår lilla kund och hans olyckliga motståndare nästan på en gång fattade af hans järnhänder, och i detsamma jämkade sig herr Gyllendeg upp för att börja sin dom.
Han kände det som han plötsligt fått lust att skåla med hela lokalen, med vaktmästaren vid väggen, med fröken vid pulpeten och med den gamle uteätaren men han gjorde det inte, ty han var en behärskad man. De hade somnat då han kom. Han smög sig fram och såg på dem. Modern låg med händerna knäppta som till bön.
Och dermed var hans sjelf söndergnagdt, så att han aldrig kunde vara sig sjelf, alltid var beroende af andras svajande opinion, och aldrig trodde sig sjelf om något, utom i de få ögonblick han kände sin energiska själ arbeta oberoende af hans vilja. Gossen var ytterst känslig. Gret så ofta, att han erhöll ett särskildt öknamn derför. Ömtålig för en liten anmärkning, i ständig oro att begå ett fel.
Inte heller nu kände han, att han levde i, genom och med Frälsaren. Kanske det redan var för sent. Utan att man var som ett barn, skulle man ej kunna ingå i Guds rike. Och han var ej längre ett barn. Han var femton år. Han kastade sig in i diskussioner med sig själv, byggde upp stora logiskt oemotsägliga tankesystem på grundval av vad prästen sade.
Och när då John råkade komma, just medan hon satt i dessa tankar, kunde hon ej ens med bästa vilja i verlden visa sig glad och vänlig. Nu kände hon sig åter beklämd och ängslig. Hon hade bedt John komma och dricka kaffe ute i löfsalen. Det var i dag vackert och varmt; kanske var det sista gången de kunde sitta trefligt tillsammans ute.
För den slocknande gnista af lif, som fanns kvar, kände hon kärlekens varma tillgifvenhet, men själfva det jäsande stoftet ingaf henne en oöfvervinnelig vämjelse. Hon grät och sörjde öfver, att det var så, men det förblef så. Det hon älskade, var hans känslor och tankar; det andra betydde ingenting för hennes hjärta.
Det var mörkt nu, och lykttändaren med sin stång stöflade mellan lyktstolparne och tände gasen. Han smällde med stöfvelsulorna mot gatan, så att det dånade i den frusna marken. Det var kallt nu mot natten och det gällde att hålla sig varm. Men Schana kände ingenting, hon var allt för upprörd.
Och de kände henne och hanterade henne skändligt hela natten ända till morgonen; först när morgonrodnaden gick upp, läto de henne gå. Då kom kvinnan mot morgonen och föll ned vid ingången till mannens hus, där hennes herre var, och låg så, till dess det blev dager.
Och på samma gång kände hon en oförklarlig smärta öfver att ej vara såsom de andra. Hvarför kunde hon ej taga verlden och menniskorna sådana de voro, hvarför skulle hon alltid se deras brister, vilja omskapa dem och känna sig otillfredsstäld? Är väl jag en smul bättre än de? tänkte hon. Nej, nej, jag är mycket oförnöjsammare, mycket mindre fördragsam, ödmjuk och tålig.
Dagens Ord
Andra Tittar