Men till bordet och till den förståndige torparen Petrus Sällade mången sig , som försmådde den glädtiga dansen, Sökande hellre ett skummande öl och joller och samtal. Kom bland andra också den varubeprisande Ontrus. Honom brydde där strax den ärlige Petrus och sade: "Se dock, dansar ej du, danskunnige broder?

Spinnande pigor blott och den skröpliga, halta Rebecka Voro där inne med dem, ty drängarna färdats till skogs ren. Nu kring det långa bordet de glädtiga bröderna satt sig, Tömmande skummigt öl och kryddande ölet med brännvin; Likasom trän, vid roten af rinnande bäckar besköljda, När de af våren beklädas med löf och grönska och fägring Utan sin möda och strid, suto de alla vid bordet.

Klockan pickade långsamt . . . långsamt. Annars var allting ljudlöst tyst, ty postmästarinnan skref i sitt rum, och barnen voro ute. Mot hennes vilja föllo ögonen åter ihop, händerna sjönko ned i knäet, hufvudet föll mot fönsterposten, och hon halfslumrade. Hon tyckte sig sitta i den kära gamla pratsoffan i Bellas rum och lyssna till hennes glädtiga stämma.

Sedan han slagit sig mätt henne, påtog han sin långa kasernluktande chinell och gick tillbaka till staden, följd af hennes gråt, hennes jämmer och hennes häftiga, onda ord. Hon var bragt ur jämnvigten, det goda, glädtiga lynnet tålde icke förolämpningen.

Femte sången. fördrefvo sin dag den välbemedlade herrgåln Ryssarnas glädtiga tropp och drucko och friade ömsom, Medan holmen skyttarna gladdes af skott och af jaktrop. Men af solen en strimma ej mer var öfrig i väster, Fanns den skogiga ön ej heller en älg, som ej stupat.

Men den förståndige ryssen, den brunskäggyfvige Ontrus, Ropte i vimlet och höll aflägsna de dansande paren. Tvenne kamrater han ren bragt under en bänk, och i trygghet Hvilade desse, den tredje han höll med möda i famnen. Denne, fast oförmögen att stå de sviktande benen, Stretade mot och ville ej lämna den glädtiga dansen.

Bittert satt jag och grät, men nära min sida bänken Hvilade två förståndige män med fjättrade fötter, Glädtiga, språkande tyst om egna bedrifter och andras.

Men lättare klappade dottrens Hjärta, och glad i sin håg begaf hon sig åter ur kammarn, Svalan den glädtiga lik, som, kommen af våda i rummen, Bäfvat en stund och finner den öppnade dörren och flyktar.

Går det lätt, danskunnige broder, att röra Fötterna nu, du lyder den glädtiga takten allena, Skulle väl stugan ej mer inrymma de luftiga sprången, Om med en vacker flicka du fick kringsvänga i polska? Säg, hvar äro de nu, de blomstrande pigorna alla?"