Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 september 2025
JULIA. Nej, onkel, ljug ej så, det går ej an. v. Håll! Ur hvad djup i afgrunden, på jorden, Fick du i dagen de fördömda orden: "Det går ej an"? Just nu, i denna stund, Hur kommo de, min Julia; i din mund? Ja, det var de, som släckte min förhoppning, Som bröto ned min lycka i dess knoppning, Som jagade mig själf kring världens rund. För dem och "kan ej" har jag gått i grund. JULIA. I grund?
Detta är berättelsen om Sten Hallongrens död. För att få arbetsro hade Sten Hallongren av sin förläggare sänts ut på landet. Han skulle bo på ett torrlagt pensionat. Avståndet till närmaste krog var sådant, att det fanns utsikt att han fick sin femtiotredje roman färdig. Både han och förläggaren hyste denna förhoppning, men den hystes varmast av förläggaren.
Hvar och en, som följt detta mötes förhandlingar vet likväl, huru fullständigt hvarje förhoppning i denna riktning vardt besviken.
Det nya var också en omväxling, någonting obekant, som just därför rymde en förhoppning om någon smula värme. Det var vidare det af ödet bestämda, ty hon skulle dock en gång komma att tillhöra en man, så visst som hon var kvinna och kände som en kvinna, Hvarför då icke först som sist Johannes Tibell?
Om några af de arma, förolyckade I land man lyckas bringa, så, om lifvet än Hos dem syns släckt, misströsten ej, men gören allt Att dem från döden rädda, vederkvicka dem. I denna lycka, större än min djärfvaste Förhoppning mätit, o, hvad bör jag göra förr Än djupt ur hjärtat tacka er, odödlige, Som i ert råd bestämmen mänskors ve och väl? O villkor, lätt att fylla!
Såväl under skoltiden som under studenttiden skref Andersen åtskilligt, som väckte uppmärksamhet och ingaf förhoppning. År 1835 utgaf han ett första häfte sagor och äfventyr, och dessa följdes sedan af nya, som öfversattes till alla möjliga språk och gjorde Hans Christian Andersen känd och älskad snart sagdt öfver hela jorden.
Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.» Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans egen kropp var såsom död han var ju omkring hundra år gammal och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.
De hade icke väntat sig någon publiksuccès, väl vetande, att det icke fanns någon publik att tala om på Larsbo, och likväl hade tätatäten med den stadigt minut efter minut allt skönare spegelbilden ingivit dem en vag förhoppning om att bliva hälsade med förtjusta utrop, komplimanger, beundrande blickar. Det blev inte fallet.
Låt oss icke tala mer därom, fortfor Rakel. Jag har dock ännu något, varom jag kan bedja mina fäders Gud, och det är om döden. Jag har givit dig allt, Karmides, utom detta usla liv. Det är allt vad jag äger kvar. Tag även det, om det kan vara dig till någon glädje. För mig är det nu endast en börda. Då jag gick hit, så ägde jag ännu en förhoppning.
Hon sade engång: Hanna har en så sällsynt fast och redbar karakter, jag hoppas hon skall verka välgörande på dig. Jaha, just så sade mamma. Tror du mig icke? Hannas min uttryckte på engång glädje och misstro. Hon kunde ej tro, att hon så lätt skulle slippa den börda, som tyngt henne de sista månaderna. Och hon var rädd att öfverlemna sig åt en förhoppning, som kanske skulle visa sig vara falsk!
Dagens Ord
Andra Tittar