United States or Martinique ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå? Jag älskar ej som fordom Min sköna nejds behag; Ju mera dagen klarnar, Dess mera mulnar jag. Hur skall min oro skingras, Och när min sorg förgå? Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå? O, den som finge hvila I dödens lugna bo! Kanske att blott i grafven Ett hjärta finner ro. Men dock, hur tungt att redan Från sol och vänner gå!
Hela hans varelse gaf intryck af våldsam upphetsning. Elsa var lugn, hyste icke ens någon fruktan, fast hon visste, att han skulle förgå sig. Hon gled sakta in i rummet och stängde dörren efter sig. Tycker du själf, att ditt beteende i kväll är passande för en prästfru? började han, med rösten hes af uppjagad förbittring. Hon svarade: Jag har icke kunnat handla annorlunda.
Filfrastassarne på hennes hufvud glänsa hvita som snö. Två nätter förgå. Till Eitel kommer Reka. "Husbonde, jag är här för att tjena dig". Qvinnorna se på hvarandra, de taga Amulamela emellan sig. De omsvepa henne med kläder, att blott hennes anlete synes. "Stå på dig, Amulamela, du är skön, du är stark. Icke skall du säljas för ringa tjenst. Akta väl, låt ej friarn vidröra dig.
Då han kom med kanonerna åter i hamn, Då ropade grånade kämpar hans namn, Och vid högt hurra slöt Drufva Den tappre i faderlig famn. Den unge hjälten! Hans namn gick opp Med tidig glans. Ej sågs en bana mer ljus af hopp, Mer skön än hans. Hur blef den banan ej kort ändå! Ett månhvarf hunnit ej halft förgå, När till närmaste grifthvalf vägen Var måttet på den också.
Kanhända du I lifvet möter honom på din bana: Då hälsa honom än från fordomdags, Från Stål, från bragderna, från Revolaks." Så talte gamle Stål en gång om dig, Du kämpe från vår äras gyllne tider. Hans hälsning har studenten gömt hos sig, Tills grånad ren han bär den fram omsider, Nu, när ett sekel hunnit halft förgå, Sen för din fosterjord du stridde då.
Huru skulle han ej fatta henne, mer lifligt än då, i sina armar, pressa henne intill sig, hårdt så att hon kände andan förgå, hårdt så att hon ej mer log och skrattade som nu, hårdt så att hennes blossande kinder bleknade, så att hennes svällande röda mun ej mer skämtade, utan ryckte af smärta, hårdt så att lifvet, som nu brusade så käckt inom henne, kunde fly!
Farstun ville hon än långt grannare pryda med löfverk, Sätta buketter i glas för rummen, och kammarn på vinden Fylla med blomsterångor, att ljuft för de komna den första Natten skulle förgå och drömmarna gladare nalkas. Först dock på hushållskammarn en blick af vana hon fäste, Öppnade dörren och tittade in och sin unga värdinna Såg, då med kinderna flammande än och ögat i tårar.
Dagens Ord
Andra Tittar