Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 22 oktober 2025
Klemens kände, huru Eusebias bröst höjde och sänkte sig för stormen därinom. Hans ömhet och deltagande förmäldes med en känsla, som han ej förstod. Också lät han utan motstånd sin hand kvarhållas, och då Eusebia ånyo viskade: Älskade broder! ljöd det som den ljuvaste musik i hans öra. När Eusebia hunnit dämpa sin känsla, förmådde hon honom med lindrigt våld att taga plats soffan vid hennes sida.
Måhända var hon alldeles oskyldig; måhända hade man stulit honom, medan hon sov; eller hade hon dött, då hon gav honom livet, omgiven av främmande människor, vilkas elände kvävde medlidandet för hennes barn. Genom samtal sådana som dessa växte förtroligheten mellan Klemens och Eusebia hastigt.
Men statsgöromålen, ve mig, statsgöromålen! Prokonsuln såg sig om och gav ett tecken åt en man, som stannat i hans grannskap. Stackars Annæus! Jag vill icke uppehålla dig. Sköna! Din åsyn är min lycka, men det är sant, att jag för tillfället har bråttom ... och även du bör skynda, ty där ser jag redan biskopen och klerkerna. Eusebia blickade ut genom palankinen.
Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade så systerlig, öppen och oskuldsfull. För Klemens låg i detta lönliga någonting tjusande, som han ej kunde förklara. Han fann intet skäl att svara nej, och om en aning sagt honom, att han borde göra det, så skulle han i detta ögonblick knappt varit mäktig en sådan uppoffring.
Jag skall, vid martyrernas benrangel, vid helgonens relikskrin, hädanefter vakta min tunga för denna synd. Ack, när få vi återvända till vårt Korintos, goda Eusebia? Detta Aten, i vilket kejsarens vilja kvarhåller mig, denna stad, som skenbart är så lugn, så stilla, så avlägsen från händelserna, ah, du anar icke vad som jäser i hans barm. Min själ är i oupphörlig spänning.
Hon uppehöll sig isynnerhet vid sina späda barndomsår och talade med hänförelse om sin fromma moder, som tidigt hade bortryckts av döden, lämnande henne, det stackars lammet, så gott som värnlös åt den onda världen. Det var minnet av denna moder, försäkrade Eusebia, som upprätthållit henne i striden mot världens frestelser och styrkt henne i den rena läran.
Under tiden skickade han ett förstulet ögonkast till sina hedniska vänner, epikuréerna, där särskilt de båda bärstolarne ådrogo sig hans uppmärksamhet. Annæus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har ännu det rysliga oskicket att svära vid de hedniska gudarne, och likväl är du katekumen. O, förlåt mig, Eusebia!
Stackars Annæus! ... Han är dock ännu vacker, den arme i mörkret vandrande ynglingen. Dessa sista ord, som Eusebia endast tänkte, icke uttalade, gällde icke prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till häst. Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla rättrogna, och Petros tvekar ej att uttala det på predikstolen.
Hennes krafter sveko. Hon skyndade att sätta sig på den våta marken och luta sig emot en av de gamla pilarna, innan medvetandet övergav henne. Klemens och Eusebia. Vi lämnade Klemens i en äventyrlig belägenhet hos den sköna Eusebia.
Först sedan detta samspråk varat tämligen länge, tycktes Eusebia minnas, att Klemens kommit i något särskilt ärende, och hon frågade nu i glättig ton, vad som föranlett det sena besöket av en så ung, men vördnadsvärd man.
Dagens Ord
Andra Tittar