Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 juli 2025
Eufemios, som länge varit den äldste presbytern i atenska församlingen, har intet hopp, men icke heller något anspråk eller någon åstundan att varda annat. Den som äger krafter som du är förpliktad att eftertrakta en verkningskrets, som är dem värdig där de i full mån kunna användas. Broder, du är ämnad till biskop och skall, om du vill, inom kort vara beklädd med denna värdighet.
Hon log åt denna rättelse, men jag sade henne allvarligt, att hon borde omvända sig och tänka på sin själs välfärd. Därefter vände jag mig bort och gick ifrån henne. Var detta allt? Ja. Lovad vare Gud! tänkte Petros. Detta bör lära mig att hädanefter vara omtänksammare. Jag skall icke vidare tillåta, att Klemens deltager i arbetet. Min son, sade han högt, du stannar hos Eufemios i natt.
Betänker du icke, att till och med vår heliga kyrka med tacksamhet emottager slavar i arv av fromma döende, och att hon välsignelserikt använder deras arbete till sitt jordiska godas förkovran? För mig, sade Teodoros, är detta ett det sämsta bevis för slaveriets rättmätighet. Du glömmer, min broder, att jag förnekar kyrkan. Tyvärr, det är sant, sade Eufemios med en sorgsen blick mot himmelen.
Tystnaden, som följde på fångens ord, verkade överväldigande på den unge föreläsaren. Teodoros hade stillatigande överlämnat sig åt sina kval. Klemens hörde en suck, som de avnödgade honom. Mer förmådde han icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog nyckelknippan och kruset, som han fann därinne, fyllde det med vatten och ilade tillbaka till fängelset.
Petros, vilande på en soffa invid lampan, öppnade sin Tertullianus. Klemens, färdig att gå ut, iklädde sig sin kåpa. Hälsa min son Eufemios, sade Petros, och låten icke förleda er att syssla för länge i natt med avskriften av den helige Johannes' uppenbarelse. Du har arbetat i dag på det hedniska templet och måste vara trött, min Klemens.
Du menar, sade den ene främlingen, att hans egenskap av homoiusian skulle göra honom omöjlig vid biskopsvalet i en församling, som strängare än alla andra håller på nicænska mötets grundsatser? Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta.
Varav skulle du veta det? frågade Eufemios med en varsam men likväl mycket sägande blick på mannen. Tala fritt ut, viskade den ene främlingen till den andre; det har ingen fara. Man har icke misstagit sig på honom. Jag vet det genom patriarken Eudoxos i nya Roma, svarade den tillfrågade. Du? Jag kommer ifrån honom.
Det är sant; denna byggnad skall en gång, när vi fått en kristen kejsare, varda kyrka. Och detta kan ju hända snart nog, om det är sant, vad Eufemios sagt mig, att många av de våra omgiva avfällingen Julianus och endast avvakta ett gynnsamt tillfälle att förskaffa honom till avgrunden. Har Eufemios sagt det? Ja. Sådana ord äro mycket ovisa. Jag skall varna Eufemios för att tala så.
Eufemios' låga panna bildade icke längre en vitgul, utan en brungul strimma mellan det svarta hårfästet och de lika svarta ögonbrynen; ty fälttågets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid framåtlutat och hans små svarta ögon riktade uppåt, halvt slöjade av ögonhåren. Petros' anlete bar en stoltare prägel än någonsin. Det lyste av segervisshet.
Sedan främlingarne avlägsnat sig, lät biskopen åter flytta sig till studerkammaren, där Eufemios på hans befallning kvarstannade hos honom. Lampan var tänd i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda fönster.
Dagens Ord
Andra Tittar