Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 oktober 2025
Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är överdraget med blånande is.
»Går du med nu?» frågade William ännu en gång. »Strax.» Ångbåten hade kommit långt bort; men ännu viftade en trofast näsduk från öfversta däcket och så länge den höll i var Pelle omöjlig att rubba. Ändtligen lyckades William få honom med och de vandrade vid hvarandras sida hänemot badanstalten, utan att säga ett ord. »Här blir trist nu», utlät sig William slutligen.
Med sina branta ogästvänliga klippor steg den lilla ön Salpiso upp ur det blåa Medelhavet, när han i en fruktgaleas närmade sig denna Martinis hemlighetsfulla arbetsplats. Ett idealsamhälle för ett sådant göra som hans, tänkte Wolfgang, där han stod på däcket, brun av solen som en sydlänning.
Härvid sträckte Sara ut sin ena lilla fot och satte ned den helt bestämt och västgötiskt på däcket. Albert fick nu nytt tillfälle att beundra den välgjorda vackra kängan. Är det där Lidköpingsarbete? sade han. Vad för slag? Jag menar, om de har så bra skomakare i Lidköping, att ...
Hon fick titta på allting som fanns ombord och en morgon, då hela ön sov, var hon med ute på fjärden i en motorbåt och fick se på hur u-båten dök. Först gick det så sakta, men så, med ett, spolade vågorna över däcket och man såg bara ett smalt rör som stack opp och så försvann även det. Anna-Clara började frysa och hon blev rädd. Hon ställde sig upp i båten och såg ut över vattnet.
Själv befann han sig ombord på en tämligen stor segeljakt, som låg med näsan ut mot havet; ur sittrummet stirrade några glada, borgerliga ansikten under segelsällskapsmössor mot honom, och hög som ett torn stod den vilt främmande människa, som kallat honom Olson, på däcket ovanför honom, och betraktade honom med ett godmodigt, men dock mycket bestämt ansikte. »Nåå, hur går det?» frågade han.
Det är en augustiafton. Solen är på nedgående och har endast några och tjugo grader kvar till horisonten. Sällskapet ligger i nattrockar, tofflor och pipor läsande, spelande bräde, sjungande på däcket, under intagande av aftontoddyn. Första båtsmannen sitter i skansluckan och klackar stövlar, den andra ligger och röker Svarta Ankaret nere i sin koj. Sverge ligger som en lätt rökstrimma i väster.
Han berättar just så som jag vill det, lugnt och stilla utan att själv märka poängen och det karaktäristiska i en historia. Han överlåter godhetsfullt den saken åt mig. Vinden friskar i och sjön börjar gå hög. Båten rullar och snart är däcket tomt. Genom salongens ruta ser jag vatten och himmel mötas, för att i nästa sekund åter gå isär.
Att koka vatten och diska blev hans nästa göromål, vilket utfördes först efter hot om allvarlig kroppsaga, sedan fick han tvätta däcket, servera en lättare sillfrukost och syssla med en hel del annat, som han aldrig drömt om att hans aristokratiska händer någonsin skulle behöva befatta sig med.
Då såg min blick För första gången Oihonna, Då fick af hafvet jag dig. Späd var du, men oskadd dock Af våg och flamma. I gråt du låg Vid röfvarns bröst, och i bäfvan Ditt anlet gömde vid hans. Men dyster, i trotsigt lugn, Med svedda lockar, med halfbränd dräkt, Satt, blek som skyarnas vålnad, På däcket döende Darg.
Dagens Ord
Andra Tittar